Beatrice!

Kategori: Tankar & filosofier

Två år senare

För två år sedan skrev jag ett inlägg som handlade om att komma ut, mina erfarenheter och mina tankar om allt vad hbtq+ innebar. Jag själv tyckte då att jag var väl påläst och kunde väldigt mycket om ämnet (vilket inte nödvändigtvis var sant), men jag kan ändå titta tillbaka på det inlägget och vara stolt över mig själv. Stolt över engagemanget jag hade (och fortfarande har) att läsa på om ämnet, stolt över att jag spred vidare den kunskapen jag hade då och vågade vara mig själv: Trots att jag kanske inte visste vem jag själv var. 

Jag var väldigt osäker angående min identitet på den tiden, desto mer jag lärde mig om begreppet "trans", desto mer förvirrad blev jag. Just då var jag långt ifrån lika insatt i könsidentiteter, könsroller och könsuttryck som jag är idag. Självklart kan jag inte allt, ingen kan någonsin kunna allt. Men jag har blivit äldre, mognat, och insett att det inte är så jävla viktigt att sätta sig själv i en flik där en måste passa in. På den tiden förstod jag inte det, då hade jag ett betydligt större kontrollbehov än vad jag har idag och tanken på att inte kunna kategorisera sig själv gav mig ångest deluxe. Därför trodde jag att jag inte var cis-kvinna, eftersom att jag inte kunde identifiera mig med att känna/uttrycka mig 100% feminint.

Jag var vilsen i en oändlig värld av olika namn och kategorier, ingen verkade passa mig, men jag försökte övertala mig själv att de passade mig eftersom att jag inte kunde uttrycka mig på något annat sätt. Sedan dess har jag som sagt läst på mer, utforskat nya källor samt läst en sociologikurs på gymnasiet (läraren var inte särskilt bra, men kursmaterialet var helt ok). Helt plötsligt öppnades nya dörrar, hur ens könsidentitet hör ihop med en uttrycker sig själv, hur alla människor har en feminin sida likväl som en maskulin sida. Det var precis det jag behövde höra egentligen, det fanns på papper att du fortfarande kunde vara kvinna även om du ville klä dig i "kill-kläder" eller vise versa, du får uttrycka dig mer maskulint trots att du är kvinna. Jag har aldrig trott på det här med "tjej-kläder" och "kill-kläder", men tanken att uttrycka sig maskulint var fortfarande okänd för mig fram till den här punkten. 

Det gör det också roligt att läsa tillbaka och inse att jag hittat ett nytt lugn i mig själv, inse att mitt självförtroende är tio gånger bättre än vad det var för två år sen, att se utvecklingen och inse att jag fortfarande utvecklas varje dag. Att det här ämnet som varit så viktigt för mig i många år fortfarande är viktigt och kommer antagligen fortsätta vara viktigt resten av mitt liv. Jag vet inte, det här kanske är ett flummigt och osammanhängande inlägg egentligen, jag har alltid haft svårt att formulera mig när det kommer till just det här ämnet eftersom att jag har så otroligt mycket tankar. Oftast går de i ett och jag glömmer bort vad jag hade tänkt skriva i nästa stycke innan jag hunnit färdigt med det första. Men det är trots allt främst för mig själv som jag skriver de här inläggen, just för att jag ska kunna se tillbaka och reflektera över livet (typ)... Och förhoppningsvis sprida ordet vidare till andra människor på vägen. 

Idag kan jag med stolthet säga att jag vet vem jag är, att bli placerad i fack är inte lika viktigt längre för jag kommer ändå bara vara mig själv. Vem orkar bry sig om vad andra tycker?

 

2 januari 2018

Nu sitter jag här igen, ytterligare ett år har passerat och vi har vandrat in i 2018. Jag hade alla intentioner att skriva det här inlägget igår men det fanns verkligen ingen ork... Men jag känner att oavsett om jag skulle skriva det här första dagen på året eller tre månader in på året så är det kul att fortsätta med den lilla "traditionen" jag har och skriva om året som gått. 

Så... Vad hände 2017? Det var ett relativt stort år men det känns ändå som att jag har ganska lite att sammanfatta. Jag ska göra mitt bästa!

Det antagligen största som hände under förra året var att jag tog studenten (!!), tänk att det efter alla år äntligen var min tur. Jag har väldigt blandade känslor när jag ser tillbaka på studenten, på ett sätt så var det verkligen den galnaste dagen i mitt liv. Å andra sidan så var det otroligt överskattat. Champagnefrukosten var underbart mysig, det kändes som att vi var en liten familj, vi skrattade massor och grät en skvätt också. Samlingen med våra mentorer i klassrummet lite senare på morgonen är bland det jobbigaste jag varit med om. Alla grät och kramades, vi fikade lite och skrev i varandras mössor. Jag ville aldrig att just den stunden skulle ta slut. Sen var det de sista minuterna innan vi skulle springa ut. Min klass sprang ut som tvåa, alltså rätt tidigt på förmiddagen, i ungefär tio minuter stod vi där alla treor ihop i en stor klunga i vår lilla vinterträdgård och skrek i princip halsarna av oss. Det sjöngs och firades, adrenalinnivån var HÖG, minst sagt. Något som är nämnvärt är att jag varit förkyld ett par dagar före studenten och hade tappat en större del av min röst, så ni kan ju tänka er hur bra min hals mådde efter två timmars flakåkande med sång och skrik hahah. 

Ja, att åka flak var inget att hänga i granen måste jag erkänna. Det var roligt i typ tio minuter, sen tröttnade man lite, men fast var vi i två timmar ändå så vi det var bara att göra det bästa av situationen (klackskor var en dålig plan btw). Sen var det dags att bli firad hemma, jag hade lyckligtvis några minuter på mig att vila innan det började trilla in folk. Tacka gudarna för det. När alla hade kommit så höll jag tal (dedikerat till min pappa) för första gången i mitt liv. Jag vet dock inte om det verkligen går att kalla det ett tag. För det första så gick det knappt att höra vad jag sa eftersom att jag tappat rösten, jag började även storgråta typ två meningar in haha. Men jag fick så gott som ut allt jag ville ha sagt och personerna som var där verkade uppskatta talet, det enda som egentligen spelade roll var att min pappa hörde vad jag sa eftersom att det var till honom jag höll talet till. 

Senare var det fest även på kvällen. Jag är verkligen ingen party person men fy fan vad roligt jag hade den kvällen trots att jag kanske blev lite för full. Det är kanske ingenting jag är "stolt" över att jag drack så mycket som jag gjorde, men med tanke på hur sällan jag faktiskt festar så är det ingen big deal. Något jag sa flera gånger redan innan jag tog studenten var "ska man supa sig redlös någon gång i livet måste det ändå vara på studenten", så jag brydde mig inte så mycket utan hade bara otroligt roligt med mina älskade vänner!

Det blev förvånansvärt mycket festande för min del i år. Med tanke på att jag är en "sitta inne-människa". På midsommar "firade" jag midsommar tillsammans med min pojkvän hemma hos hans kompis (som numera är min kompis också för den delen). Vi var ett litet gäng som grillade, spelade kubb och bara hade kul. Eller.. Jag ska inte säga att det bara var kul, för det var det inte. Vad som hände tänker jag inte gå in på då det är allt för privat, men det leder mig vidare till nästa punkt i sammanfattningen av året.

Jag jobbade mycket på mitt förhållande i år. Det har inte bara varit rosor och gulligull (även om det för det mesta varit rosor och gulligull). Det här är mitt andra seriösa förhållande, nu skulle jag egentligen säga mitt första "riktiga" förhållande om det är logiskt? I och med det så har jag upplevt både det positiva och det negativa som finns i ett förhållande. Jag har lärt mig hantera jobbiga situationer på ett helt annat sätt och därmed blivit starkare både som individuell person och som person tillsammans med en annan person. Det känns verkligen som att det här är året jag mognat på riktigt, jag är mer vuxen, kan ta beslut och jag känner att jag har ett annat konsekvenstänk än vad jag haft innan. Jag är heller inte lika rädd för att ta en konfrontation eller säga ifrån när någonting känns fel eller jobbigt. Jag har blivit mycket starkare under 2017!

Tatuering nummer två kom på plats, nu vill jag bara ha flera (såklart)! När man väl börjat tatuera sig finns det ingen återvändo haha, jag har faktiskt kontaktat en tatuerare idag så förhoppningsvis kan jag boka in en tid igen redan nu i januari!

Jag höll nästan på att glömma! Jag var ju och såg Queen live för sjutton gubbar, det måste nog vara den andra höjdpunkten på mitt år. Att jag inte fick se Aerosmith i somras svider fortfarande lite men det här väger definitivt upp en del av det. Det här var minst sagt en once in a lifetime möjlighet, jag är så glad att jag tog vara på den möjligheten, annars hade jag antagligen ångrat det resten av mitt liv hahah. 

Trots att mycket annat också har hänt under mitt år tänker jag dock avsluta den här summeringen med det faktum att jag klarade ytterligare ett nyårslöfte. Känslan när jag skrev den sista sidan i års-dagboken var märklig. Att skriva 365 sidor i en dagbok är mer krävande än man tror, att jag kommit ihåg och orkat skriva genom hela året är lite av ett mirakel (med tanke på att jag ofta tröttnar på saker efter typ två veckor). Det var nästan så jag ville fortsätta skriva i ytterligare ett år samtidigt som det var så himla skönt att kunna lägga ifrån sig boken och inte behöva tänka på den igen haha. Jag hade så gärna velat påbörja ett nytt löfte med någonting att göra varje dag under 2018 också men jag har fortfarande inte kommit på något bra så har bestämt mig för att strunta i det. Istället har jag några små mål som jag ska försöka klara av under året. 

Först och främst ska jag dricka betydligt mer vatten än vad jag gör i dagsläget. Optimalt skulle vara om jag kunde dricka typ fyra flaskor vatten om dagen, men jag ska ta det lite i taget och successivt försöka dricka allt mer vatten om dagarna. För det andra ska jag bli duktigare på att ta hand om min hy. Sen jag kärade ner mig i The Body Shops produkter har jag tyckt att hudvård blivit allt roligare så jag hoppas att det kommer ge resultat (också därför jag vill dricka mer vatten, för att få bättre hy). Och för det tredje ska jag ta initiativet att träffa mina vänner mer. 

Om jag ska vara ärlig så har jag varit väldigt isolerad under 2017, jag har inte alls träffat särskilt mycket folk. Det är ingenting jag egentligen har problem med, men det innebär också att jag riskerar att tappa vänner från den lilla skaran jag har. Och det är inte direkt någonting jag vill göra egentligen, så jag ska försöka ge mig ut och träffa både nya och gamla vänner! Jag har ju faktiskt skaffat mig några nya vänner under året som gått och förhoppningsvis kan jag skaffa mig ytterligare några nya under det här året. 

Jag börjar med mitt tredje "löfte" redan imorgon faktiskt, jag ska luncha med en person som jag var bästis med för några år sedan. Vi gick från bästisar till ovänner till vänner igen och har pratat mer och mer under året. Det ska bli kul att komma ut och göra någonting också för en gångs skull, har knappt lämnat huset nu i veckan hahaha.

Avslutar inlägget som jag avslutade året. ♥

 

en öppen kärleksförklaring | a lousy poem

Muddy dark brown eyes

Staring into my soul

When I stare back, I feel like I'm whole

Smile as beautiful as summer skies

I smile back thinking; can this really be?

That the person I see looking down at me

Would be the person who helped me rise

From a cold dark place and finally find love

Love so real and pure like something from above

 

My darling, I never want to let you go

You are my world, my everything.. I hope you know ♥

 

Om mens vore manligt?

(Obs, denna text är mina funderingar skrivna ur ett perspektiv baserat på det samhälle vi lever i idag och kan därför att framstå som tvåkönsnormativ och  transexkluderande. Vänligen ha i åtanke att eventuella transexkluderande påståenden inte är baserade på mina egna tankar och åsikter)

Här sitter jag, uppkrupen i min stol vid mitt skrivbord med en mensvärk som endast kan beskrivas som att någon kör runt med en elvisp i min livmoder. Oh, the joy of being a woman. Tanken slog mig här om dagen när jag tittade på en av Clara Henrys videos. Clara, mensdrottningen, en stolt kvinna som stolt vågar prata om mens och alla dess för- och nackdelar, trots mensens tabu. Det som slog mig då, den tanken, var hur världen skulle se ut om vi vände på allting som har med mens att göra. Tänk om mens "drabbade" män istället för kvinnor? Tänk om det vore ännu en del av machokulturen att få mens? Tänk hur annorlunda samhället skulle se ut då...

För det första så skulle mensskydd definitivt vara gratis om mens var något associerat till patriarkatet, eller så hade det åtminstone varit billigare än vad det är idag. Clara Henry räknade ur i en video som hon publicerade 2013 att hon under sin livstid skulle behöva betala ungefär 56 000 kr endast på att ha mens, femtiosextusen kronor för att blöda och ha ont en gång i månaden, ca 40 år av sitt liv. Och då räknade Henry endast kostnaden för mensskydd och p-piller. Dock går det åt betydligt mycket mer pengar under mensveckan för att t.ex. lindra huvudvärk, mensvärk, ryggvärk, sötsug och andra cravings som ofta uppstår under veckan en har mens. Skulle mensen då drabba män istället för kvinnor, hade staten säkerligen vilja göra mensen så bra som möjligt för de stackars männen. 

Samtalsämnet "mens" och allt som hör till hade högst troligen inte varit ett tabubelagt ämne att tala om. Idag är sexualkunskapen i skolorna undermålig (för att underdriva), när jag skulle ha sexualkunskap i typ sjuan så fick vi lära oss den ytliga anatomin på män och kvinnors genitalier och så fick vi lära oss att man skulle använda kondom under samlag, typ. När jag i åttan eller nian besökte vår lokala ungdomsmottagning tillsammans med resten av klassen delades vi upp i två grupper (tjejer och killar separerade såklart) och så fick vi se bilder på hur olika könssjukdomar kunde se ut och lära oss att det var därför vi skulle använda kondom under samlag. Jag har även för mig att vi fick en varsin gratis kondom när vi gick därifrån... Hur som helst, allt som vi fick höra och lära oss om den kvinnliga anatomin var någonstans kopplat till män, på ett eller annat sätt. Det ska inte behöva se ut så i skolorna, man ska kunna utbilda unga tjejer och killar om hur båda kropparna fungerar, hur mens fungerar och så vidare. Vi ska inte behöva lära oss sådant genom att generat googla om det är normalt att ha grövre flytningar innan mensen startar. Vi ska inte behöva googla för att försäkra oss om att vi inte är konstiga som inte fått mens trots att vi fyllt 16, 17 eller 18 år. Det är sådana saker som faktiskt är viktiga att lära ut i skolorna, och jag är säker på att undervisningen hade varit bättre om män hade fått mens. Undervisningen kanske inte hade varit bättre för just kvinnor, men männen hade säkerligen lärt sig mer om mens i skolan än vad jag någonsin lärt mig. 

Tänk hur många fler ursäkter som skulle finnas till pojkar och mäns beteende mot kvinnor. Strunt i "boys will be boys", nu skulle de även ha mensvärk, PMS och huvudvärk att skylla på. "Ja, Erik kanske sa dumma saker till dig, men du får ju faktiskt tänka på att han har pms". Mens hade gett machokulturen ytterligare ursäkter att bete sig som as (mer än vanligt lol), tjejer hade inte haft en chans att försvara sig... Om något så tror jag att patriarkatet skulle kunna växa sig starkare om de haft mens till sin fördel.

Kanske är det bättre att det är kvinnor/personer med livmoder som drabbas av mens i alla fall, det är en kamp för sig att normalisera mens, men jag tror att den kampen är lättare att ta än vad den hade varit om mens varit patriarkalt. Vi har kommit så långt redan nu, titta på Clara Henry till exempel, hon har skrivit en hel bok dedikerad åt mens och den är populär världen över. Så nog går det att göra förändring, trots att vi har en lång väg kvar.

 

 

Stödja ett företag trots grundarens problematik?

Igår kväll scrollade jag igenom facebook, precis som jag brukar göra, och kom över en tråd i en grupp. Gruppen handlade om veganska skönhetsprodukter och i det här inlägget så undrade personen i fråga om hen hade fått hem en fake-produkt från Jeffree Star. Diskussionen om huruvida produkten var fake eller inte började bra men spårade snabbt ur märkte jag. Jag är själv inte särskilt insatt i Jeffree Star eller hans produkter, men jag såg några intressanta kommentarer som fick mig att börja tänka. Det som fick diskussionen att spåra ur var någon som kommenterade något i stil med "Du kanske inte bör köpa produkter från en rasist". Shitstorm, säger jag bara, det är helt otroligt hur snabbt den kommentaren kunde få det hela att spåra ur. 

Istället för att hjälpa personen i fråga som skapat inlägget så gick det över till att klanka ner på de som stöttade Jeffree Star samtidigt som de var veganer, eller så försökte några försvara sig och sa att man inte var rasist bara för att man gillar hans produkter. Det som chockerade mig mest var dock hur vissa faktiskt jämställde rasism med veganism, och positiva erfarenheter av en smink produkt med att vara rasist. Jag förstår verkligen inte hur vissa kunde ställa de två mot varandra?

I alla fall, jag kände bara att hela diskussionen väckte något i mig och jag var tvungen att få ur mina åsikter och klargöra hur jag ser på ämnet. Som tur var så hade trådskaparen redan stängt av kommentarerna när jag såg inlägget, så det var ingen idé att diskutera i själva gruppen och försöka diskutera med extremister. Så... vart ska jag börja?

För det första; alla Jeffree Star-produkter är (så vitt jag har förstått på den research jag har gjort) 100% veganska och CF. Det är helt fantastiskt! Jag är inte vegan själv, men jag har börjat tänka mer på produkterna jag köper. Vart de kommer ifrån och om de är CF/veganska eller inte, så att hans kollektioner är veganska är suveränt. Huruvida arbetsförhållandena hos de som framställer produkterna och arbetar för företaget som Jeffree Star Cosmetics är etiska eller inte... Det är en annan fråga som jag inte har något svar på, utan vi får hoppas på det bästa. 

För det andra; Jeffree har ett rykte för att ha betett sig rasistiskt, uttryckt sig rasistiskt regelbundet under flera års tid. Han har ett rykte av att vara ett as med andra ord, hans beteende är aldrig någonting jag skulle försöka stödja eller försvara. Allt sådant beteende är vidrigt, punkt slut. 

Däremot; så är Jeffree Star Cosmetics ett företag. Ett företag kan inte, eller ska inte borde jag kanske säga, ha eller yttra åsikter om de ämnen som inte har med företaget att göra, så som till exempel rasism (i det här fallet). Ja, företaget är grundat av en person med vidriga grundvärderingar. Ja, grundaren av företaget med de vidriga grundvärderingarna tjänar pengar på de produkter som säljs. Nej, du är inte rasist för att du stödjer ett företag vars grundare uttryckt sig rasistiskt/problematiskt. Och nej, det är inte fel att gilla/ogilla en person pga dennes åsikter men samtidigt ogilla/gilla det content som t.ex. musik/smink/kläder/filmer som personen släpper. Självklart kan du göra det personliga valet att inte vilja stödja företaget pga grundaren också, då är även det helt okej! Båda delarna är så himla okej. Ingen vinner på att argumentera om vem som har rätt eller fel, vem som är den bättre personen etc. Det är lönlöst.

Har den här texten varit logisk? Jag tror det, jag hoppas det. Hur som helst så var det lite tankar och åsikter som jag behövde få ur mig... Håller ni med mig i det som skrivits? Eller har ni en helt annan syn på det hela? Let me know!

 

Kroppsångest och hat

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte önskade att min mage alltid såg ut såhär; platt och slät utan ansträngning eller utan att jag behöver "spänna in" den. Ingen liten utstickande nedre del av buken, bara platt. Jag ser mig själv i spegeln och inser att detta är helt absurt. Den här magen skriker efter mat, den här magen är resultatet av gårdagens dåliga kost. Jag åt lite frukt, lite godis och drack massa te/vatten för att jag var sjuk, jag åt ingen ordentlig måltid under hela dagen. Under tiden som jag tar bilderna är jag så hungrig att jag har ont i magen. Ändå drar jag mig en extra minut för att äta frukost. Varför vet jag inte, för jag kommer fortfarande att vara smal? Men magen kommer inte att vara platt som en planka.

Det går knappt att beskriva hur arg och besviken jag blir på mig själv när jag får dessa tankar om min kropp, för jag vet att det som jag tänker och känner över min mage inte är mitt fel. Det är samhällets fuckade skönhetsideal som säger åt mig att min buk inte får puta ut lite efter att jag har ätit, det är skönhetsidealen som säger att jag konstant måste ha en mage som inte ser ut att ha ätit någonting på dagar. Det är inpräntat i min skalle sen jag var liten, jag måste vara smal, jag måste vara smal, jag MÅSTE vara smal! Samtidigt har jag i hela mitt liv få höra av vänner, släkt och familj att "du är så smal och fin" eller "du skulle ju kunna bli modell som är så lång och smal" eller "du är jättefin i den där klänningen du som är så smal". You name it, I've heard it. På ett sätt eller ett annat har jag tagit åt mig av de många positiva och negativa grejerna som både sägs och skrivs när man är "tillräckligt" smal för att samhället ska gilla en.

Visst, det är inget fel med att vara smal, oavsett hur smal en är. Men det är heller inget fel med att vara tjock. Tjock är inte = ful, det är verkligen inte det. Jag har aldrig "sett ner" på en människa för att den har varit kraftigare eller tjockare, ändå är jag rädd för att bli den om jag inte kan "behålla" min smalhet. Återigen för att samhället har så fruktansvärt bisarra ideal att jag blir mörkrädd. Egentligen har jag tur, för jag kritiseras aldrig av samhället, jag "hyllas" bara. Det är därför jag är så rädd att bli av med det, en vill ju inte bli sedd som ful eller äcklig. 

Den här synen är inte hälsosam någonstans, den är verkligen inte det. Så fort jag får såna här infall och stressar upp mig över min kropp/mage så blir jag genast så arg på mig själv att det leder till ännu mer självhat. Det är en ond cirkel och det läskiga är att det nog finns allt för många som kan känna igen sig och har samma tankar om sig själva. Kvinnor omringas av hat, hatet från män, samhället, andra kvinnor eller sig själva. Det måste få ett slut någon jävla gång! Jag vill inte att mina barn ska växa upp omringade av samma har som jag har gjort (och fortfarande gör). Jag vill inte att de ska känna behovet att ha den absolut plattaste magen bara för att bli accepterad av samhället. 

Jag vill inte hata min kropp och jag vill inte vara obekväm i den, jag försöker att älska den, vara snäll mot den och tänka positivt om den. Men det är inte alltid det går...

Veggie life

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om att jag ville börja äta mer vegetariskt, jag började använda veganska/icke djurtestade produkter och försökte i allmänhet tänka på vad jag åt. Jag höll det "vegetariska tänket" väldigt bra under en period, lite sämre vissa dagar och jag åt alltid det som serverades hemma, men jämt när jag åt ute så såg jag till att äta vegetariskt och det kändes riktigt bra! Efter en tid började jag till och med få lite skuldkänslor när jag skulle äta kött, det var verkligen den märkligaste känslan för mig, jag har ju alltid ätit kött? Men när de känslorna började komma så tog jag mig en tankeställare, och i samma veva skulle jag även skriva en uppgift i samhällskunskap där två av riksdagens partier skulle debattera emot varandra. Passande nog valde jag Miljöpartiet och att debattera om djurförsök, det ledde naturligtvis på att jag läste på mer om djur, djurhållning osv.

Jag är inte dum. Självklart har jag sedan tidigare vetat om att köttindustrin är full med skit, trots att den kanske är bättre än i andra länder. Och trots att det kanske berört mig så har jag inte tagit åt mig på riktigt. Det gjorde jag nu, jag blev rent ut sagt förbannad när jag började läsa om onödiga djurförsök och hur den djurhållningen såg ut och insåg att köttindustrin fan inte är bättre. Det skapar också onödigt lidande för djuren och till vilken nytta egentligen? Vilken nytta har jag av att äta kött mer än anledningen att det är gott? När jag satt där och läste på kunde jag inte komma på något bra svar på den frågan, och då var det egentligen bestämt. Jag skulle sluta äta kött. 

Dock bestämde jag mig för att börja min "vegetariska livsstil" först efter påsklovet, så att jag dels skulle hinna kolla upp lite recept, olika produkter där jag kan få i mig protein, vitaminer etc. Men även för att jag inte ville skapa stress för mina föräldrar att fixa ny påsklunch till mig sådär i sista minuten. När jag hade tagit det här beslutet så pratade jag med mina föräldrar och de tyckte att det var en bra idé men att det var mitt ansvar att komma på maträtter om det nu skulle börja lagas dubbelt med mat. Nu är det onsdag, andra dagen efter påsklovet och jag har helt slutat äta kött. Det känns bra, trots att det endast gått två dagar.

Egentligen bör jag kanske inte säga att jag är vegetarian, för det är inte helt sant. Jag äter fortfarande ägg och mejeriprodukter vilket tekniskt sett skulle göra mig till lakto-ovo vegetarian. Men jag äter fortfarande fisk och skaldjur vilket tekniskt sett gör mig till pesco-vegetarian. Först var jag orolig över att jag skulle bli sedd som en "hycklare" bara för att jag fortfarande äter fisk och skaldjur, för jag tyckte personligen att det var väldigt mycket dubbelmoral i det hela. Men alla jag pratade med tyckte tvärt om, att det var bra att jag började i en ände och sen om jag vill ta bort fisken i framtiden så kan jag göra det, det var ingenting fel med det. Jag förstår dem, och jag tycker själv det känns skönt att ta ett steg i taget, men jag kan fortfarande inte låta bli att se dubbelmoralen i det hela. För, vad är det som gör att jag värderar en kossas eller en gris liv över en fisk? De är väl egentligen lika mycket värda, eller? Men som sagt, jag ska inte göra en stor grej av det hela, för egentligen så är det inte en stor grej. Det är bara det att det krävs lite extra anpassning och planering när man lever i en familj med flera personer som äter kött och jag ska vara den enda som inte gör det. Därför hade jag lite tankar som jag kände kunde vara bra att skriva av sig. 

Min styrka inom ridsporten

Jag har hållit på med hästar och ridsport längre än vad jag kan komma ihåg, men jag brukar säga att jag hållit på i ungefär tio år. Det är mer än hälften av mitt liv! Under de här tio åren har jag såklart utvecklats enormt som ryttare, både fysiskt i min ridning men även mentalt. Den mentala delen främst under det senaste året. För sen jag var liten så har jag lidit av enorm prestationsångest, samtidigt som jag alltid varit otroligt tävlingsinriktad, och de två går som ni förstår inte särskilt bra ihop med varandra. Så alla aktiviteter jag höll på med när jag var liten, simning, dans och även lite lite fotboll, det var saker som jag endast höll på med för skojs skull, jag hade aldrig något intresse av att tävla inom sporten.

Jag har fått återberättat för mig att när jag gick i simning som liten så ville mina tränare att jag skulle börja tävla för att jag var duktig men så att jag skulle utvecklas ytterligare, det ville jag absolut inte göra så vad var min lösning? Jo jag slutade med simsport. Och den mentaliteten har förföljt mig sedan dess, när jag började hänga i stallet och började rida så blev det min frizon. Jag förstod inte hur någon i hela friden skulle kunna tävla, för mig var det endast en kul grej. Just inom ridsporten har jag aldrig heller tillåtit mig själv att vara positiv, jag har aldrig tänkt för mig själv att "fan vad bra jag är på det här" utan det har alltid varit "helt okej" trots att jag gjort en tydlig utveckling genom åren. Anledningen till att jag aldrig tillåtit mig själv att tänka på mig själv som duktig är för att det skulle sätta större press på mig i min ridning, om jag började bli duktig skulle jag behöva börja tävla och det ville jag ju absolut inte göra! Jag har därför heller aldrig kunnat tagit åt mig när andra har gett mig komplimanger för min ridning eller sagt att jag är duktig på det ena eller det andra, men det är någonting som verkligen har förändrats hos mig under det senaste året. Och det är jag otroligt glad över!

I augusti förra året började jag rida i Surahammars Ryttarförening, eller SURF som de så fint kallar det, och där fick jag mig verkligen en ögonöppnare! Tidigare har jag ridit relativt privat på en pytteliten ridskola för en och samma ridlärare, sedan flyttade vi till en annan ridskola med nya hästar men jag red fortfarande för samma tränare. Jag vantrivdes verkligen i det stallet som vi flyttade till, jag älskade hästarna (vissa av dem) och jag älskade min lilla ridgrupp. Men resten kändes inte bra, jag hade ångest varje gång jag skulle ha stalltjänst och jag ville absolut inte komma dit för olika aktiviteter som skulle vara roliga. Trots det ville jag inte byta till en ny ridskola, för den ridgruppen och den ridläraren som jag hade då var min comfortzone och jag var rädd att om jag skulle byta så skulle jag bli kritiserad på ett helt annat sätt. Människor kanske skulle kolla snett på mig för att jag inte var lika rutinerad som dem och jag lät min rädsla och prestationsångest ta över.

Men oj vad glad jag är nu i efterhand att jag bytte. Jag skickade iväg ett mejl till SURF där jag berättade lite om mig själv och min ridvana och frågade om de hade någon grupp som de trodde skulle passa mig. Jag fick svar samma dag och det bestämdes snabbt att jag skulle komma och provrida i deras måndagsgrupp 19.15. Kort och gott, jag provred en gång och sen blev jag kvar där! Aldrig i hela mitt liv har jag fått ett sånt bra första intryck som jag fick på det stället, det kändes helt fantastiskt. Redan efter några veckor började jag acceptera mig själv som en duktig ryttare, något som förut inte ens fanns på kartan. 

Och efter dagens ridpass så kan jag stå här och vara bekväm med att säga att jag är just en duktig ryttare! Jag är absolut inte den bästa eller den mest rutinerade, men jag har ett par egenskaper som är otroligt viktiga inom ridningen och som jag är riktigt stolt över. För det första så har jag otroligt bra balans, under alla år som jag har ridit har jag endast ramlat av TRE gånger! Tack vare att jag har sån god balans så har det gjort mig väldigt orädd, heta/starka hästar är ingenting som skrämmer mig och jag har heller aldrig varit hopprädd eller rädd för att ramla av. Lite rodeo ser jag endast som en utmaning och jag ser nästan fram emot nästa gång jag ramlar av! ;) Jag har även fått sagt till mig att jag är oerhört lugn när jag sitter i sadeln, trots att jag sitter på en häst som är extremt pigg/het/framåt så lyckas jag lugna ner och samla hästen och låter den alltså inte springa iväg. Det är något som har sjunkit in i mig nu sen jag började på SURF. Och alla de här egenskaperna som gör mig till en god ryttare har alltid funnits där, men jag har aldrig sett det som något speciellt och jag har aldrig sett mig själv som duktig trots att jag alltid haft de egenskaper som krävs för att kunna utvecklas till en bra ryttare.

Därför är jag så stolt över mig själv och den personliga utvecklingen som jag har gjort. Det har mig så långt att jag till och med har anmält mig till min allra första hopptävling! För mig är det en galet stor grej, det är ingen stor tävling (endast klubbtävling) och så vitt jag vet kommer det inte delas ut något pris, men jag har anmält mig och det är det viktigaste. Det är dessutom med favoriten Fredde och vi kommer hoppa en bana på 60cm, det kändes som en bra mellanhöjd för en debut. Så vem vet vart den här resan kommer ta mig här näst? Jag kommer absolut att fortsätta rida i Sura och om jag har tur kanske jag kan hitta en medryttarhäst som jag kan utvecklas ytterligare på. Oavsett vad så är jag exalterad för hur min mentalitet kommer att utvecklas och förändras!

Vilken personlig utveckling är du mest stolt över?

Världens bästa Fredde <3

Million Eyes

"Drowning I'm drowning in that clown's mask

To make you laugh at my thousand flaws

Alone when I'm all alone I take my smile off

But your heartless words have left me scars"

 

Det är hjärnspökena som är svårast att ta sig ifrån eller att kontrollera. Allt känns fel och man hör inget annat än negativa kommentarer om sig själv. Hjärnan skapar ångest som får en att känna sig ännu mer värdelös. Alla kommer vi in i dessa svackor, ibland är det svårare att ta sig ur dem och ibland är det enklare. Men det känns annorlunda den här gången, det känns som att någon knäppte på en lampknapp i hjärnan och det plockade fram någonting hos mig som jag försökt att trycka bort i många, många års tid. Det skrämmer mig, det känns inte som jag. Det känns inte som den jag vill vara, samtidigt som det känns så tryggt. Det känns som att jag äntligen kan ta kontroll, för det är allt som betyder någonting, att ha kontroll.

Är jag dum som bara vill ha kontroll? Det är väl inte så konstigt? För det är ju allt som spelar någon roll, då spelar det väl ingen roll vad jag gör för att få kontroll? Eller är det en helt irrationell tanke? Jag tycker inte det. Så länge jag vet vad jag vill så gör det väl ingen skillnad? Fast... vet jag verkligen vad jag vill? Jag vet inte. Jag tror det. Det är svårt att tänka när det känns som att man har en tio kilos sten över bröstkorgen. 

5 januari 2017

Jahapp, här är det. Inlägget som jag hade planerat att skriva på nyårsdagen istället för nu. Men det här lovet har inte gått enligt planerna över huvud taget, jag har i en veckas tid legat med influensa som först nu börjat gå över. Jag har därför inte haft någon ork att göra någonting förrän nu.

Den första januari 2016 startade jag den här bloggen, nu har jag haft den i över ett år och jag är nöjd över många av de lite "djupare" och mer filosofiska inläggen som jag skrivit. Jag har fått ut min åsikt till världen och jag har pratat mer om vad jag tycker är rätt och orätt än vad jag gjort tidigare, någonting som jag är stolt över. När jag startade den hade jag precis flyttat in i mitt nya rum och var helt extatisk. Nu har jag bott är i över ett år och jag kan fortfarande bli superlycklig när vaknar upp på morgonen och inser att jag ligger i min helt egna säng i mitt helt egna rum. 2015 var ett händelserikt år för mig, vilket jag till viss del delade med mig av i mitt första inlägg här. Jag växte otroligt mycket som person och jag började hitta mig själv till viss del, men 2016 har varit minst lika (om inte mer) händelserikt än 2015. Jag har hittat mig själv ännu mer nu, jag är starkare som person och jag står fast vid mina åsikter och det jag tycker är viktigt. Det har varit en resa.

Så vad hände 2016? Jo.. Jag fyllde 18 och tog körkortet som jag längtat efter sen jag var ungefär tolv år gammal, jag var så sjukt nervös och trodde att jag skulle spy innan uppkörningen men jag klarade den galant och jag är så stolt över mig själv! Jag gick ut andra året på gymnasiet, började trean och förbereder mig nu inför studenten och min sista termin i skolan. Tvåan var tuff, riktigt tuff. Stressen var näst intill överväldigande, speciellt höstterminen, sen kom våren och det var dags för nationella prov. Jag stressade över betyg och hade väldigt mycket ångest, men till slut gick allt vägen, jag fick A i engelskan vilket var det enda ämnet jag verkligen satsade i så jag är nöjd. Nu är jag mer taggad än någonsin på att prestera ännu bättre i resterande ämnen. Jag och familjen åkte upp till Norrland på semester, vi blev sönderbitna av myggor och bilresan var hemsk men det var en sjukt rolig resa eftersom att de hade rockfestival på campingen där vi bodde och jag och min syster fick se vårt favoritband sen barnsben. Jag skaffade mig även mitt första sommarjobb och mitt första riktiga jobb, en heltidsanställning på två veckor där jag tjänade en rejäl summa pengar (för mig som fattig student var den i alla fall rejäl, hahah) som jag använde till att köpa en ny mobil för. 

Bland det bästa som kunde hända mig 2016 var dock att jag började bearbeta och lärde mig hantera mina känslor på ett helt annat sätt än vad jag gjort tidigare. Jag kom över ett väldigt jobbigt break-up och blev även tillsammans med världens finaste pojkvän. Jag pratade mer och mer om min morfar, besökte hans grav och har till viss del börjat bearbeta de känslorna, jag skaffade även min första tatuering i år till minne utav honom. Som sagt, mycket har hänt under 2016, det har varit ett otroligt lärorikt år för mig och jag är stolt över den utveckling som jag gjort under året. Nu blickar jag framåt och ser vad 2017 har att erbjuda mig, jag ska jobba ännu mer med mig själv, hitta mig själv och bli starkare som person. Jag ska stå upp ännu mer för mina åsikter och se till att få min röst hörd. Det här ska bli mitt år.

 

Att vara vän med ett ex

Det här är ett inlägg som jag har tänkt fram och tillbaka på om jag borde skriva det eller inte. Men nu när jag tänkte på det, varför inte? Jag har läst så otroligt mycket skit runt om på nätet om hur två personer som en gång varit tillsammans inte kan vara vänner igen och så vidare. Jag har även haft vänner/familj eller bekanta som har frågat mig, "är det inte jobbigt att ni fortfarande är vänner?" eller liknande fraser. Och mitt svar på den frågan är ganska enkel: Nej, det är inte jobbigt. Inte längre åtminstone. För mig känns det helt naturligt att jag och mitt ex fortfarande är vänner, för det var trots allt så det började. Men det är inte säkert att det funkar för alla utan det är någonting man måste känna efter för sig själv. 

Om man ska ta det från början. Min mamma har en vän som har en son, vars namn jag inte tänker nämna (men de som vet, de vet). Vi träffades för första gången på Liseberg sommaren 2014 när bådas familjer var där och firade midsommar. Efter det började vi prata, vi umgicks när våra familjer umgicks och så vidare. Det ena ledde till det andra som ni kanske förstår och i februari 2015 blev vi ett par. Bland det första som min mamma sa till mig var att det var en "risk", hon sa att om det skulle ta slut mellan oss så måste vi fortfarande klara av att träffa varandra eftersom att våra föräldrar fortfarande var kompisar. Ja ja, självklart. Hans mamma hade sagt ungefär samma sak med honom så redan i början av vårt förhållande så visste vi ju vad vi "gav oss in på" så att säga. Månaderna gick och i oktober 2015 så tog det slut mellan oss, jag var förkrossat (självklart) och det tog mig flera månader att faktiskt komma över sorgen och känna att det var okej igen.

Vi var fortfarande överens om att vi kunde fortsätta vara vänner, vi hade inget dåligt break-up, ingen hatade den andra osv utan det tog bara slut. Så vi var fortfarande okej med det faktum att vi skulle behöva träffa varandra igen och det var vi båda helt okej med. Men ett break-up kräver en läkeprocess, så vi pratade inte på flera månader, det var helt enkelt för jobbigt för oss båda. Sen hade vi båda saker som var "ouppklarade" om man lägger fram det så, det var saker vi ville prata om och saker som vi ville få ett avslut på. Så efter månader utan att ha pratat eller sett varandra så träffades vi en eftermiddag och bara pratade. Och det, mina vänner, det var en av de konstigaste grejerna jag någonsin upplevt. För när du möter en person efter flera månader, en person som du en gång haft sån nära kontakt med. Det fuckar up i ens hjärna. "Ska jag krama honom? Ska jag inte krama honom?", "Vad ska jag säga?", "Hur ska jag bete mig?". Det var svårt att veta hur man skulle hålla en "normal" konversation, tänk, att någonting så enkelt som att säga en mening var så oerhört svårt. För jag visste inte hur jag skulle uttrycka mig, jag visste inte hur mycket jag kunde skämta eller vara sarkastisk. Samtidigt var jag så otroligt rädd att jag skulle börja gråta, för det är sån jag är som person. Jag är en person som ältar väldigt mycket, jag tar upp gamla saker i hjärnan och det tar väldigt lång tid att smälta och komma över diverse grejer.

Så vi pratade, jag vet inte hur länge, men vi pratade och efteråt kände man sig helt tom. Eller i alla fall så gjorde jag det, jag var helt tom i hjärnan och jag visste inte hur eller vad jag kände. Vi träffades en gång efter det och pratade ytterligare en gång, den gången kändes det betydligt bättre för mellan de två gångerna hade vi hållit kontakt via fb och såna grejer. Så det var inte alls lika stelt, jag var tryggare i mig själv och jag hade även kommit till den punkten när jag genuint kände att jag var "över" det som en gång varit vårt förhållande. Jag kände att jag kunde titta tillbaka på det förhållandet med glädje istället för sorg, det var inte längre jobbigt för mig att prata om det som skett osv. Och jag tror att det är när båda parterna som varit inblandade kommit till den punkten, att det är då man kan gå vidare och ta det steget att faktiskt vara riktiga vänner igen.

Så, hur är man egentligen vän med ett ex? I mitt fall var det någonting som kom relativt naturligt. Efter timmar av prat, prat och ännu mer prat så når man den där punkten. För mig och mitt ex tog det månader, och om man tänker på det i det stora hela så är det fortfarande någonting som är relativt "färskt". Men idag är vårt förhållande till varandra jättebra (enligt mig själv då, jag kan ju inte tala för hans part). Vi har inte kontakt så extremt ofta, men någon gång i veckan brukar vi ändå snacka med varandra och bara checka in på hur den andra har det. Jag är glad över att vi fortfarande är vänner, för att för mig så känns det som att jag har fått en av de närmaste vännerna någonsin. I och med att vi en gång stod varandra så nära så känns det som att jag kan prata med honom om vad som helst, så på ett sätt är det som att jag fått en ny bästa kompis. 

Det finns även de som har frågat mig vad min nuvarande pojkvän tycker om att vi fortfarande är vänner. Från vad jag kan komma ihåg så berättade jag ganska tidigt när vi lärde känna varandra/i början av vårt förhållande att vi fortfarande hade kontakt med varandra och var vänner osv. Så det är någonting han vetat om från början så att säga, och han har aldrig tyckt att det varit något konstigt vilket jag tycker är väldigt skönt. De har faktiskt träffat varandra också och efteråt så tyckte han att mitt ex verkade som en schysst kille, så det har aldrig varit något "problem". Men kommunikation är verkligen det viktigaste, jag har aldrig smugit omkring med att vi haft kontakt och jag har aldrig ljugit om att vi har umgåtts utan om det har kommit på tal så har jag självklart berättat det. För det är när man måste börja gömma undan grejer som det förvandlas till ett problem. Hade det varit ett problem hade jag självklart inte haft samma kontakt som jag har nu men jag hade aldrig sagt upp vänskapen helt, för avundsjuka är aldrig någonting man ska behöva anpassa sig efter. Då måste man ha ett ordentligt snack med sin partner och försöka bli av med den avundsjukan.

Jag vet inte om man förstår någonting av det här inlägget eller om det var alldeles för lulligt, jag hoppas att man förstod någonting för jag tycker att det är något som kan vara otroligt viktigt att prata om. Att vara vänner är någonting som har funkat för oss, men det är inte säkert att det funkar för alla. Det tror jag beror mycket på vilken typ av förhållande man haft och vilken sorts breakup man hade. Men samtidigt förstår jag inte varför det väcker så många frågor hos många personer, eller varför folk blir så förvånade när jag berättar för dem att vi fortfarande är vänner. Jag får ofta uppfattningen om att folk tolkar det som något negativt hellre än något positivt? Jag vet inte... Huvudsaken är att alla är glada tycker jag, har man kommunikationen och glädjen så löser det sig i slutändan.

(gammal bild för utfyllnad, heheh)

Mitt nyårslöfte

Julafton börjar lida mot sitt slut, släkten har åkt hem, maten har stoppats in i kylen och julklapparna är öppnade. Jag är väldigt lyckligt lottad under de här festligheterna, jag har det mycket bättre än vad vissa barn och ungdomar har. Jag har aldrig behövt oroa mig över julen och jag tror att det är någonting vi måste tänka mer på, att alla inte har det så bra över julen. Så jag är otroligt tacksam för den familj och släkt som jag har och att jag alltid haft ett bra och fridfullt julfirande. Men det var inte det jag tänkte prata om egentligen, och jag tänker inte skriva ut allt om julklapparna heller.

Den enda julklappen jag tänker prata om är dagboken som jag fick (som jag hade önskat mig). Det är en ettårs-dagbok, under 2015 hade jag som nyårslöfte att ta en bild varje dag i ett år, jag skulle dokumentera någonting som jag hade gjort varje dag under hela året. Jag lyckades riktigt bra, det blev roliga bilder och det är definitivt ett roligt minne! Jag älskar verkligen att dokumentera saker och ting, och jag vill gärna ha det fysiskt också. Därför bestämde jag mig för ett par månader sedan att mitt nyårslöfte för 2017 skulle vara att skriva i en fysisk dagbok varje dag i ett helt år!

Jag hoppas verkligen att jag kommer lyckas lika bra som jag gjorde när jag tog bilderna, det kommer definitivt bli svårare att hitta tiden att skriva en hel sida varje dag: Men jag ska göra mitt bästa och det är det viktigaste! Jag har så mycket som väntar mig under 2017 så det ska bli riktigt roligt att se vad jag kommer tänka och hur jag kommer känna mig och hur jag formar dagboken därefter. Det är nästan så att önskar att jag skrivit dagbok under 2016 också; för jag har utvecklats och vuxit så otroligt mycket det senaste året. Jag har varit med om mycket och verkligen mognat, blivit starkare som människa och blivit allt mer säker på mig själv. Det hade varit så roligt att läsa tillbaka om just 2016 om 5-10 år eller så... Men jag hoppas att 2017 kommer bli lika lärorikt som det här året har varit och jag hoppas att jag kommer lyckas med mitt nyårslöfte. Har ni något löfte för 2017?

Livet som introvert

Julen är precis runt hörnet och dagen har verkligen gått i ett. Det har städats, slagits in paket och pyntats gran. Väldigt mysigt alltihop även om det är lite stressigt såhär de sista dagarna före julafton. Imorgon är det avslutning i skolan och ikväll är det julbal som många i klassen/skolan är på, jag valde dock att stanna hemma av flera anledningar. Jag vet inte riktigt varför, men ända sen vi fick reda på att vi skulle ha en vinterbal eller julbal så har jag haft inställningen att jag inte skulle gå på den. Lusten fanns liksom inte där, jag kände hellre att jag ville stanna hemma och det känns fortfarande bra att jag inte gick dit, trots att jag antagligen hade haft väldigt roligt. Det är (tyvärr?) livet som den introverta och osociala människan jag är, allt för ofta håller jag mig hemma från event eller generellt sociala situationer och väljer komfort över att ha roligt. Så har det alltid varit och på något plan kommer det nog alltid att vara så. 

Så länge jag kan minnas så har jag alltid varit väldigt blyg i sociala sammanhang, i skolan var jag alltid den tysta, snälla lilla flickan och jag var ofta själv på rasterna för att jag inte orkade umgås med mina klasskamrater. Det har i och för sig ändrats med tiden, men jag har aldrig varit en del av ett stort kompisgäng utan vi har alltid varit ungefär fyra-fem personer som mest. Egentligen har jag alltid trivts med att vara själv, det är ingenting som jag i det stora hela har lidit av även om jag ibland kände mig lite utanför eftersom att jag aldrig heller var någon persons första alternativt att leka med. Även det gjorde att jag blev allt mer tillbakadragen när jag var yngre, var jag ingens första alternativ att umgås med behövde jag inte heller anstränga mig för att själv försöka umgås med folk. Lite så tänkte jag vilket jag känner har drabbat mig nu när jag blivit lite äldre.

Det är väldigt få personer jag umgås med utanför skolan, det är egentligen bara min pojkvän som jag träffar regelbundet. Sen är det min bästa vän Julia som jag ser utanför skolan men de i min klass och mitt kompisgäng där umgås jag praktiskt taget inte alls med. Men det är verkligen ingenting jag har behov av heller, det låter mycket elakare än vad det egentligen är men min tankeställning som jag inte riktigt kan göra någonting åt är att "jag träffar dem ju gott och väl i skolan, då behöver vi ju inte ses på fritiden". När jag är hemma så ska jag verkligen känna mig hemma också, det är väldigt viktigt för mig. För hemma behöver jag inte anstränga mig, hemma kan jag vara hur osocial som helst och jag behöver inte anstränga mig för att hålla i en konversation som jag behöver göra i skolan eller när jag umgås med vänner. För det är så livet som introvert ser ut.

"Att vara introvert handlar mer om att man får energi av att vara för sig själv, och att bli man istället kan uppleva det som utmattande av att befinna sig i sociala sammanhang. Detta tillskillnad från en extrovert person som drivs av sociala sammanhang och finner energi därigenom.källa

Det är inte så att jag avskyr människor eller avskyr att umgås med dem, det är bara det att jag blir så fruktansvärt utmattad. När jag dessutom vuxit upp och varit väldigt blyg och tyst av mig så tar det ännu mer energi när jag försöker vara mer utgående och prata med människor. Då väljer jag många gånger den enkla utvägen och stannar hemma istället. För då slipper jag bli så trött efteråt, jag slipper även oron jag ofta får efter att jag umgåtts med folk att jag kunde gjort någonting annorlunda. Jag tänker väldigt mycket på mitt beteende, på vad jag säger och vad jag gör när jag är med andra och efteråt analyserar jag ofta mig själv. Kunde jag gjort någonting annorlunda? Skulle jag sagt någonting? Skulle jag låtit bli att säga vissa saker jag sa? Det går runt väldigt mycket i huvudet på mig och jag har alltid varit väldigt självkritisk vilket också tar väldigt mycket energi. När jag var lite yngre kunde jag också vara orolig innan ett möte med en/flera personer (det kan jag vara även idag men det är inte lika illa och jag vet hur jag ska hantera det), jag grubblade extremt mycket, fokuserade på vad jag skulle säga osv. Bara att fråga efter toaletten på en restaurang var jobbigt för mig, att ringa och beställa pizza var ett helvete.

På grund av det så trodde jag för ett par-tre/fyra år sedan att jag hade socialfobi, bara för att jag inte förstod till fullo vad det betydde att vara introvert. Att jag var osocial visste jag redan, jag visste att jag föredrog att vara själv efter skolan osv. Men jag visste inte att man var introvert när det drog energi från en att umgås med andra, jag förstod inte att det var en verklig grej. Så när jag väl fick reda på vad det innebar att vara introvert så var det väldigt många frågor som besvarades hos mig. Dock vågade jag aldrig riktigt erkänna det för något, åtminstone inte när jag var yngre. Så trots att jag nu visste anledningen till varför jag kände som jag gjorde så låtsades jag ändå vara sjuk för att slippa gå på ett kalas, jag låtsades ha plugg för att slippa umgås med någon efter skolan. För att jag inte vågade säga ifrån och säga "nej, jag orkar faktiskt inte umgås idag. Kanske en annan dag!". Men innan jag fick reda på vad det innebar trodde jag som sagt att jag hade socialfobi eller social ångest bara för att mitt självkritiska beteende och min oro tog över i sociala sammanhang. Dock var det aldrig någonting jag tog tag i och kollade upp för jag förstod sen vad oron och "ångesten" berodde på. 

Nu har jag till stor del lärt mig hantera det, de här småsakerna som tidigare oroade mig gör inte det längre. Jag kan numera ringa och beställa en pizza, haha, jag har inga problem med att fråga efter toaletten när jag är på restaurang. Men jag har fortfarande inte kommit så långt att jag alltid kan vara ärlig med mina vänner om jag inte orkar ses. Tyvärr har det hänt att jag fortfarande kommer på dumma bortförklaringar för att jag inte har energi till att träffas eller så gör jag som nu att jag stannar hemma från balen trots att jag vet att jag hade haft jättekul. Att jag inte gick på balen är ingenting jag ångrar dock, det fanns flera anledningar till varför jag valde att inte gå. Bland annat var det lite för dyrt för mig såhär innan jul.

Jag vill verkligen komma längre i min utveckling och försöka vara mer social, jag måste lära mig att hitta en balans i energin, ta reda på vad det är som är jobbigt och hur jag kan tjäna energi trots att jag är ute och umgås med vänner osv. Jag är inte där än, men om man tänker på utvecklingen som jag har gjort sen jag kanske var tio år gammal så har jag kommit riktigt långt. Åtminstone om man tänker på att jag gjort hela resan och utvecklingen helt själv, jag har faktiskt aldrig tagit hjälp av mina föräldrar eller en skolkurator eller någonting sånt. Jag har endast läst på internet och gått på magkänsla, så det tycker jag faktiskt är riktigt bra jobbat av mig själv!

Personen som jag aldrig tröttnar på att umgås med. Men ibland måste jag erkänna att det är väldigt skönt att komma hem till sin egna säng och sova helt själv, hahah. Det är fortfarande stor skillnad mot att umgås med mina vänner dock, jag känner verkligen att jag kan återfå energi i hans närvaro och det betyder otroligt mycket för mig när jag är som jag är.

I work better alone

Den här helgen blir en "ensam" helg för min del, och med det menar jag att jag och min pojkvän inte kommer att träffas just den här helgen. *gasp* åh herre min jesus vad många det är som bryr sig. Eller kanske inte. Men jag tycker att det är viktigt att kunna ha såna här "ensamma" helger för sig själv eller endast med sin familj utan att ens partner är med.

För mig känns det extra viktigt då jag är en väldigt introvert och osocial person, oavsett om jag umgås med personer jag älskar oerhört mycket så blir det utmattande för mig i längden. Jag älskar att komma hem på söndagkvällarna från min pojkvän och bara släppa allting, det är verkligen en tyngd som lyfter från mina axlar, jag kan ta ett djupt andetag och bara vara på ett helt annat sätt än om jag umgås med honom. Det är exakt samma känsla att komma hem från skolan också, jag kan bara släppa allting och jag behöver inte anstränga mig för någon, jag behöver inte anstränga mig för att vara social. Med det sagt så låter det som att jag avskyr alla mina vänner och att jag måste anstränga mig jämt när jag umgås med folk, men så är verkligen inte fallet. Jag älskar mina vänner otroligt mycket, såklart, men i skolan, hemma hos folk: Vart som helst egentligen där jag måste socialisera med folk, så går min hjärna in i en extra växel. Föreställ dig den där växeln på cykeln som är så onödig och som du aldrig använder, den växeln sätter sig min hjärna in i och den jobbar alltså lite lite extra vilket i längden blir påfrestande. Så nej, en helg för mig själv hemma med bara familjen är ingenting jag lider av!

Dock kommer jag behöva spendera helgen på att plugga och städa... Mitt rum har blivit så fruktansvärt stökigt (för att vara jag) på senaste tiden och det stressar mig något enormt. Jag har perioder då jag dammsuger och gör rent regelbundet, jag tar undan mina kläder och yada yada som man "ska" göra. Och andra perioder finns det helt enkelt ingen ork, så nu ligger den en väska på golvet med smutskläder på i och runt omkring den som jag hade till Rimbo för två/tre veckor sen, papper ligger utspridda över hela mitt skrivbord och det är dammigt överallt. Jag hatar det, så mycket, jag får ingen ro och kan inte plugga på rummet när det är stökigt, men det finns verkligen ingen ork till att ta undan det. Så det är en ond liten spiral jag lever i för tillfället, vi får se vad jag prioriterar. Antagligen kommer jag inte få så mycket gjort som jag vill, haha, men jag ska försöka och det är väl det viktigaste?

Jag är helt slut efter en dag på Saco-mässan i Stockholm och ska snart gå och lägga mig. Det var givande och jag hittade några saker som jag tyckte verkade intressant, men HERRE MIN GUD så mycket folk det var, återigen: Introvert + mycket folk under flera timmar + behöva socialisera sig = trött som fan när man kommer hem. Trots att vissa delar var bra så störde jag mig något otroligt på vissa personer som stod i montrarna och skulle marknadsföra sin högskola. Jag och två kompisar gick och pratade med varandra och inte en, inte två, men TRE gånger blev vi avbrutna mitt i en mening för att någon kom och tryckte upp en broschyr i ansiktet på oss och ville prata. Det är klart att de ska få marknadsföra sina skolor, men är det tydligt att några personer går och pratar (som vi gjorde) så kan man väl ändå hejda sig? Det var väldigt otrevligt tyckte jag, men jag behöver ju inte söka in till just deras skola då, hahah.

Fy fan vad jag älskar den här killen. Men det ska bli rätt skönt att komma ifrån honom en helt också 

Go vegan

Jag är uppvuxen i en familj där alla äter kött, alla jag känner har alltid ätit kött så det har liksom inte varit något konstigt för mig. Veganism var liksom aldrig någonting som talades om. Det finns säkert de som kommer bli provocerade nu men jag älskar kött, jag gör verkligen det, att grilla på sommaren med pommes och något gott att dricka. Det är bland det bästa jag vet, och det är ingenting jag kan rå för. Jag vet hur köttindustrin etc ser ut, men det har aldrig kommit mig för att faktiskt ta steget att sluta äta kött, mjölk, ost eller något sådant. Dels för att jag alltid varit lite underviktig och inte alltid ätit tillräckligt mycket, då har jag liksom tryckt i mig ett par köttbullar och that's it men också för att jag aldrig har varit ett fan av grönsaker. Det låter så oerhört dumt när jag skriver det, men det var så jag tänkte under många år. "Jag tycker knappt om grönsaker så därför skulle jag aldrig kunna bli vegetarian eller vegan". 

Men nu har jag ju min käre pojkvän, vars mamma och tre systrar alla är vegetarianer/veganer. Alltså har jag fått se hur en vegansk kost kan se ut, jag har lärt mig mer och sett hur mycket man kan göra som är vegetariskt eller veganskt. Visserligen hade jag börjat se allt det här redan innan vi blev tillsammans, men i och med att jag har varit hos dem så mycket så har jag fått se ännu mer hur det kan vara att leva som vegetarian/vegan. Så jag har funderat under några veckor nu och bestämt mig för att jag sakta men säkert vill börja leva ett MER veganskt liv. Jag tänker absolut inte hindra mig själv från att äta köttbullar om det är vad som serveras i skolan, jag tänker även äta det som bjuds på hemma om det är något som innehåller animaliska produkter. Men jag ska definitivt börja tänka på vad jag köper och konsumerar, till att börja med hade jag tänkt att gå in på Life imorgon efter skolan och kolla på/köpa veganska dusch-produkter som jag vet att de ska ha.

Det är åtminstone en början, för jag är ju en djurvän in i ryggmärgen. Men som sagt, har man vuxit upp och levt hela sitt liv med att äta animaliska produkter så är det ingenting man funderar över som barn (åtminstone inte de flesta). Och det är inte alls säkert att jag kommer gå full vegan, men jag anser att varje litet steg räknas. Jag har sett många på youtube som valt att endast välja bort vissa saker som djurtestade produkter, mjölkprodukter osv, och de har fått en massa skit för det. Från veganer dessutom! Jag förstår verkligen inte det, vill "ni" att fler personer ska bli veganer eller sluta äta/använda sig av animaliska produkter så är inte rätta sättet att klanka ner på människor som endast väljer bort vissa saker. Alla har inte samma möjligheter, det är inte alla som kan bli 100% veganer trots att de gärna vill det. Så människor i allmänhet behöver sluta klanka ner på varandra när alla i slutändan bara vill göra någonting bra. 

Jag känner mig förvånansvärt taggad över att börja göra det här, jag ska allt eftersom försöka byta ut mer hygienprodukter som deodorant osv. Eller åtminstone börja kolla upp och göra lite research om vad som finns att välja på som är cruelty free/veganskt. Det känns bra, min inre djurälskare mår lite bättre nu än vad den gjorde igår, hahah. Och vem vet, om några år eller när jag flyttat hemifrån så har jag ju full kontroll över vad som köps och då är det mycket möjligt att gå ännu längre till att bli vegetarian/vegan. Dock känns det som att jag kommer sakna den där grillade köttbiten på sommaren.. fan alltså, det är ju så gott. Fast om jag börjar med att trappa ner på köttet så kan jag nog överleva på halloumi istället! Vi får se, vi tar en dag i taget och ser vad som händer. Jag är ju en sån som vill att allting ska hända över en natt när jag väl bestämt mig för någonting, men jag måste lära mig att låta saker ta sin tid. Men jag är säker på att det blir bra i slutändan!