Beatrice!

Kategori: Åsikter

P-piller | hur det påverkat mig

Jag följer en hel del aktivister på sociala medier, främst instagram och några på youtube. Där fylls alltså mina flöden med sånt jag tycker är intressant, jag vill lära mig mer om eller som jag bara tycker är viktigt att prata om. Dock befinner jag mig ,precis som många andra i min ålder, på fler plattformer än bara instagram och youtube. På de här andra plattformerna så ser jag inte samma typ av aktivism eller "kloka ord" från influencers utan det är mest reklam eller memes. Jag började granska min så kallade internet-bubbla och insåg att jag ser väldigt få personer som pratar öppet och normaliserat om p-piller eller andra preventivmedel som inte är kondomer. Det mesta jag ser är reklamer med fakta, men sällan texter med berättelser och erfarenheter. Därför fick jag lite inspiration till att skriva om min upplevelse av att använda mig av p-piller. Jag valde att börja med just p-piller av flera anledningar som jag kommer nämna och prata om, men först tänker jag skriva lite om hur det "började" så att säga.

När jag var 16 (2015) hade jag funderat på det här med p-piller relativt länge, åtminstone i ett halvår. Min mens var alltid oregelbunden och jag ville få lite koll på den så att jag skulle slippa gå omkring och oroa mig majoriteten av månaden. Jag blev även tillsammans med min första pojkvän när jag var 16 och då kändes det än mer relevant att börja med någon form av preventivmedel trots att vi alltid använde kondom under samlag. Dock hade jag hört av en kompis som börjat med p-piller ett år tidigare (typ?) att hon fått extrema humörsvängningar och PMS före/under mensen, därför var jag lite skeptisk. Jag har själv aldrig haft speciellt mycket PMS eller varit känslig i humöret under mensveckan vilket har varit väldigt skönt, därför ville jag inte "trigga igång" något pga hormonerna som finns i p-piller.

Jag bokade i alla fall en tid till slut hos min lokala ungdomsmottagning och fick recept på "p-piller" (jag fick senare reda på att dessa var minipiller och inte p-piller) för ett halvår framåt. Jag fick även en ny tid inbokad efter tre månader för att "konsultera" hur pillren fungerade för mig, jag hade även fått informationen att det kunde ta ett par månader innan min kropp vande sig vid dem. 

Till en början fungerade de ungefär som de skulle. Tanken var att de helt skulle ta bort min mens (vilken lyx om de funkat, eller hur?) men istället gick jag runt med mindre mens än vanligt och den kom när den skulle de första månaderna. Sen började jag få grova flytningar/mindre blödningar i princip hela tiden, på min konsult med läkaren/barnmorskan fick jag sagt till mig att jag skulle ge det ytterligare tre månader och fungerade de inte som de skulle efter det så skulle jag komma tillbaka och få andra piller utskrivna till mig. Jag trivdes inte alls på min ungdomsmottagning eller personalen som jobbade där, trivdes inte heller med pillren jag fått utskrivna. Trots att jag gick runt och hade "mini-mens" i princip hela tiden så fortsatte jag att ta pillren resterande tre månader tills kartorna var slut. 

Efter det gav jag upp lite grann, jag ville inte gå till ungdomsmottagningen igen och jag vågade inte ringa till barnmorskan på min lokala vårdcentral. Istället struntade jag i det och lät min mens gå tillbaka till det normala, oregelbundna igen. Det var först i år, 2017, som jag bestämde mig för att ta tag i saken igen. Då ringde jag till barnmorskeavdelningen på vårdcentralen, åkte dit för en "konsult" och fick reda på att det som jag fått för två år sedan faktiskt var ett mini-piller och inte ett p-piller som jag från början trott. Så den här gången fick jag "riktiga" p-piller utskrivna för ett halvår, också med informationen att det kunde ta en månad eller två innan kroppen justerar sig och mensen blir regelbunden. 

 

Det har nu gått ett halvår, jag går fortfarande på samma p-piller (Midiana 28 om någon är intresserad) och de fungerar HUR bra som helst. Jag är verkligen så nöjd. Nu tänkte jag gå vidare med en liten lista och säga kort vad som påverkats/hur det förändrats osv. 


Mensen: Är regelbunden. Jag börjar på en ny rad varje torsdag, därmed börjar jag med sockerpiller på torsdagar. Då kommer mensen oftast på söndag morgon eller lördag em/kväll. Jag blöder betydligt mindre mot vad jag gjorde innan och även färre dagar än förut. Det har gått ner från 7-8 dagar till 5-6 dagar vilket är otroligt skönt!

Humöret: Är det samma som innan. Jag har hittills inte känt några ökade humörsvängningar under mensen. Månaderna kan såklart skilja sig åt, vissa månader kan jag vara känsligare än andra men generellt så är jag väldigt stabil. 

Mensvärken: Varierar mycket från månad till månad. Jag är lyckligt lottad och har i princip bara mensvärk de första två dagarna och sen kan jag även få ont ett par dagar efter mensen. Det var länge sedan mensvärken hindrade mig från att göra saker i min vardag, ett par gånger har jag behövt vara hemma från skolan men absolut inte ofta. Nu är det inte heller någonting som stör min vardag men första dagen vill jag gärna sjunka lite genom jorden, då knaprar jag ofta i mig ett par alvedon. 

Kroppen: Jag tänker vara helt ärlig här, jag hade faktiskt hoppats på att få lite mer bröst när jag började med p-piller hahah. Det skulle definitivt kännas som en bonus, men "tyvärr" kan jag nog inte säga att jag märkt någon skillnad på min kropp. Jag får varken mer eller mindre finnar än vad jag fick förut och min kroppsbyggnad har inte förändrats mer än vad den skulle gjort utan p-piller. 

 

Utifrån den här texten hoppas jag att flera som varit tveksamma till p-piller vågar ta steget att prova. Hör av er till närmaste vårdcentral och prata med en barnmorska och prata om vilket preventivmedel som skulle vara bäst. För självklart så fungerar inte alla preventivmedel till alla personer utan man måste utgå från varje enskild individ. Men det är definitivt värt ett försök. Jag gav upp en gång men nu är jag hur glad som helst över mitt beslut (hur glad man nu kan vara över p-piller hahah). Jag hoppas också att allt flera kan börja prata om både mens och preventivmedel på ett mer normaliserat sätt, jag kan komma på mig själv gömma undan mina p-piller om jag måste ta dem när jag är ute någonstans osv. Det är galet att det fortfarande är så... Men förhoppningsvis så har det här hjälpt någon på något sätt i alla fall! 

Stödja ett företag trots grundarens problematik?

Igår kväll scrollade jag igenom facebook, precis som jag brukar göra, och kom över en tråd i en grupp. Gruppen handlade om veganska skönhetsprodukter och i det här inlägget så undrade personen i fråga om hen hade fått hem en fake-produkt från Jeffree Star. Diskussionen om huruvida produkten var fake eller inte började bra men spårade snabbt ur märkte jag. Jag är själv inte särskilt insatt i Jeffree Star eller hans produkter, men jag såg några intressanta kommentarer som fick mig att börja tänka. Det som fick diskussionen att spåra ur var någon som kommenterade något i stil med "Du kanske inte bör köpa produkter från en rasist". Shitstorm, säger jag bara, det är helt otroligt hur snabbt den kommentaren kunde få det hela att spåra ur. 

Istället för att hjälpa personen i fråga som skapat inlägget så gick det över till att klanka ner på de som stöttade Jeffree Star samtidigt som de var veganer, eller så försökte några försvara sig och sa att man inte var rasist bara för att man gillar hans produkter. Det som chockerade mig mest var dock hur vissa faktiskt jämställde rasism med veganism, och positiva erfarenheter av en smink produkt med att vara rasist. Jag förstår verkligen inte hur vissa kunde ställa de två mot varandra?

I alla fall, jag kände bara att hela diskussionen väckte något i mig och jag var tvungen att få ur mina åsikter och klargöra hur jag ser på ämnet. Som tur var så hade trådskaparen redan stängt av kommentarerna när jag såg inlägget, så det var ingen idé att diskutera i själva gruppen och försöka diskutera med extremister. Så... vart ska jag börja?

För det första; alla Jeffree Star-produkter är (så vitt jag har förstått på den research jag har gjort) 100% veganska och CF. Det är helt fantastiskt! Jag är inte vegan själv, men jag har börjat tänka mer på produkterna jag köper. Vart de kommer ifrån och om de är CF/veganska eller inte, så att hans kollektioner är veganska är suveränt. Huruvida arbetsförhållandena hos de som framställer produkterna och arbetar för företaget som Jeffree Star Cosmetics är etiska eller inte... Det är en annan fråga som jag inte har något svar på, utan vi får hoppas på det bästa. 

För det andra; Jeffree har ett rykte för att ha betett sig rasistiskt, uttryckt sig rasistiskt regelbundet under flera års tid. Han har ett rykte av att vara ett as med andra ord, hans beteende är aldrig någonting jag skulle försöka stödja eller försvara. Allt sådant beteende är vidrigt, punkt slut. 

Däremot; så är Jeffree Star Cosmetics ett företag. Ett företag kan inte, eller ska inte borde jag kanske säga, ha eller yttra åsikter om de ämnen som inte har med företaget att göra, så som till exempel rasism (i det här fallet). Ja, företaget är grundat av en person med vidriga grundvärderingar. Ja, grundaren av företaget med de vidriga grundvärderingarna tjänar pengar på de produkter som säljs. Nej, du är inte rasist för att du stödjer ett företag vars grundare uttryckt sig rasistiskt/problematiskt. Och nej, det är inte fel att gilla/ogilla en person pga dennes åsikter men samtidigt ogilla/gilla det content som t.ex. musik/smink/kläder/filmer som personen släpper. Självklart kan du göra det personliga valet att inte vilja stödja företaget pga grundaren också, då är även det helt okej! Båda delarna är så himla okej. Ingen vinner på att argumentera om vem som har rätt eller fel, vem som är den bättre personen etc. Det är lönlöst.

Har den här texten varit logisk? Jag tror det, jag hoppas det. Hur som helst så var det lite tankar och åsikter som jag behövde få ur mig... Håller ni med mig i det som skrivits? Eller har ni en helt annan syn på det hela? Let me know!

 

Trump VS Clinton

Sitter för tillfället och lyssnar på presidentdebatten mellan Donald Trump och Hillary Clinton som skedde rum inatt. Har kommer lite drygt halvvägs genom debatten, och jag ska vara ärlig: Jag är absolut inte insatt i den amerikanska politiken. Det jag har hört mest är att det är "värre" eller "värst" som invånarna har att rösta på, det kommer upp artiklar osv på nätet som jag skummar igenom men jag skulle inte alls kunna säga att jag är insatt i deras politik. 

Men nu när jag sitter och lyssnar så förstår jag verkligen vad de menar med värre och värst, rent impulsivt skulle jag väl inte vilja rösta på någon, jag skulle nog hellre rösta blankt om det var jag som stod inför valet att rösta fram en ny president. Skulle någon tvinga mig välja skulle jag däremot utan tvekan rösta på Hillary Clinton. Varför? Främst för att hon under hela debatten försökt lägga fram argument med fakta. Trump å andra sidan kan inte öppna munnen och föra ett argument utan att nämna sin egna framgång och sina egna pengar. Det är nästan så att han drunknar i sin egna narcissism, han är otrevlig, avbryter Clinton och låter inte henne avsluta sina egna argument. Jag förstår ärligt inte hur människor orkar lyssna på honom... Som sagt, jag är inte direkt insatt, men får så extremt dåliga vibes från honom. 

Av det jag har sett och hört så har Clinton lagt fram fakta, sina egna och andras framgångar samt tagit ansvar för misstag. Ett utmärkt sätt att manipulera folk som inte är tillräckligt insatta egentligen, hon får det att låta bra, men jag som inte är insatt har ingen aning om hur bra det egentligen är för jag har ingen aning om hur samhället ser ut i USA. Jag tänker mycket på vad vi pratar om i skolan i en kurs som heter Media, samhälle och kommunikation när jag lyssnar på debatten, för den ger möjlighet att reflektera och se flera olika sidor på debatten. Det gäller att tänka på allt när man lyssnar på något sånt här: Deras uttalanden, hur de försvarar sig själv, hur de lägger fram för- och motargument. Så jag förstår att det är många som har svårt att välja när det kommer till röstningen. 

Sen är det väl delvis också så att man hör det man "vill höra", i och med att jag via nätet har hört så extremt sjuka uttalanden från Trump så har jag redan en uppfattning om att han är en idiot, kort sagt. Vilket också leder till att jag går in med den inställningen när jag lyssnar på debatten, allt han sedan säger får mig bara att hålla fast vid min åsikt ännu mer. Självklart spelar ens grundvärderingar också en stor roll när man som utomstående lyssnar på vad de har att säga, sånt gäller när man lyssnar på vem som helst, inte bara politiker. Clinton är ingen drottning, har läst så många grejer som fått mig att tycka lika illa om henne som Trump. Finns det någon som är ordentligt insatt i det här? Vem skulle ni rösta på, Trump eller Clinton?

(bildkälla: blogs.tribune.com.pk)

Bort med insparken, eller nåt..

Strax är det dags för den årliga insparksfesten på min skola och helt ärligt så tycker jag att det är absurt att lärare tillåter elever att hålla i dessa fester, trots att lärarna inte har någonting att säga till om egentligen. Men så som våra (estetares, vet inte hur andras insparksfester ser ut obviously) fester ser ut bör inte vara tillåtna, eller rättare sagt, de är rent av olagliga.

Alkohol är inget som ligger mig nära om hjärtat, det är ingenting jag är emot så länge det dricks under lagliga förhållanden. Kalla mig tråkig eller för en party pooper, jag bryr mig inte, alkohol är inte till för att konsumeras av ungdomar. Folk dricker när de är 13, 14, 15 år gamla och det för mig är helt ofattbart, jag skulle aldrig i hela mitt liv fått för mig att dricka alkohol vid den åldern. Nu har jag fyllt 18 och det är fullt lagligt för mig att dricka på restauranger, pubar, barer etc men även nu skrämmer det mig lite grann. Jag har å andra sidan kanske lite olika anledningar till varför jag har så pass starka åsikter om alkohol som jag har, alkoholism är något som finns i min släkt vilket har gett mig en rädsla för att bli beroende. Ofta hoppar beroenden och missbruk över en generation, det skulle alltså innebära att jag är "next in line" för att drabbas av något liknande, vilket inte är helt otroligt om jag känner mig själv rätt... Det var inte det jag skulle gå in på, men där ligger i alla fall grunden till mitt starka ogillande mot alkohol (note: bryr mig inte om personer som dricker, men vill inte se/vara ansvarig för minderårigas drickande) och insparksfester.

Våra insparksfester har varje år gått ut på att vi samlas alla esteter någonstans, i en lokal som någon har hyrt eller i "gropen" inne i Västerås. Vi (de andra) träffas, har trevligt och dricker alkohol. Inte bara det, utan det som första gången chockerade mig och nu förargar mig är att treorna för det första köper ut alkohol, och för det andra sedan ger det till ettorna. Det är olagligt på flera plan och det gör mig så frustrerad att inte flera reagerar på detta, jag vet inte ens om lärarna är medvetna om att det är såhär? Det enda positiva jag ser i det här är att ingen tvingas dricka alkohol, men ofta blir det så ändå om man går dit och ser att alla (typ) dricker, det blir som ett undermedvetet grupptryck och det är "egentligen inte lika kul" om en själv inte dricker när alla andra gör det. Artonåringar får inte köpa alkohol, vi får inte ha det på oss utanför krogen och vi får definitivt inte bjuda ett gäng sextonåringar på det, men det är alltså var insparken ska vara.

Jag vet inte om jag kanske överreagerar eller finns det någon "vettig" människa som kan hålla med mig? Jag vet inte, det enda jag vet just nu är att jag tycker att insparksfesten bör vara något som skolan kanske håller i, som är alkoholfritt och utan risk för att någon skadar sig: För det finns flera artiklar om personer som skadat sig och behövt åka till sjukhus pga fester som spårat ur totalt. Usch, nej det är verkligen ingenting som lockar för mig, och jag önskar att färre faktiskt ville gå på sådant, insparken ska vara en rolig grej. Och roligt kan en ha utan att alkohol ska behöva vara inblandat...

(bildkälla: juliawesters.wordpress.com)

Bara för att klargöra lite ytterligare, jag hatar inte på treorna som håller i insparksfesten. Jag hatar inte heller på de ettor/tvår (eller minderåriga treor) som gjort valet att dricka under insparksfesten, jag tycker bara att det är extremt ansvarslöst och onödigt när det finns så mycket annat man skulle kunna göra alla esteter tillsammans istället. 

Ett argt inlägg. | Love wins

Att göra narr av minoriteter, är inte roligt. Ska jag tala om varför det inte är roligt, eller finns det folk som är kapabla att faktiskt förstå det själva? Att skämta om saker som utsätter människor för rasism är inte roligt, det vet alla. Det är precis lika "inte roligt" att skämta om saker som utsätter människor för homofobi eller transfobi.

Låt mig klargöra några saker: Nej, en tänder inte på stekpannor för att en är pansexuell. Att vara pansexuell innebär att en kan känna romantisk/sexuell attraktion till vilken person som helst, oavsett kön (en kan även vara panromantisk). Tänder en på stekpannor så är det en fetisch, en fetisch är INTE samma sak som en sexuell läggning, ok? Är en bisexuell tänder en inte på bin, utan attraheras istället av två (eller flera kön). Ens sexuella läggning är inte heller samma sak som ens könsidentitet, ens sexuella/romantiska läggning hör inte heller ihop med ens pronomen. Ens könsidentitet är vad som hör ihop med pronomen, är du en cisperson eller binär transperson har du antagligen pronomen han/honom eller hon/henne. En ickebinär transperson kan också vara bekväm med ett binärt pronomen, om inte så kan du använda dig av det ickebinära pronomen som personen i fråga använder. Några exempel på dessa är hen, hin, hyn, den etc. För att veta vilket pronomen du ska använda bör du personligen fråga personen det handlar om för att undvika felköning och därmed bidra till omedveten transfobi. Självklart är det inte alltid optimalt att fråga om någons pronomen, då kan du istället när du pratar om någon säga/skriva "den personen" eller något annat lämpligt. 

Att skämta om olika sexuella läggningar/könsidentiteter är inte roligt, att göra narr av någon minoritet är aldrig roligt. Rasism, transfobi, homofobi, det dödar. Varenda jävla dag dör människor på grund av att samhället är så jävla korrupt och snarare går bakåt i den sociala utvecklingen hellre än framåt. För varje gång du säger (t.ex) att pansexuella endast tänder på stekpannor så trycker du ner en redan förtryckt människa ännu lite ytterligare, genom att säga det så visar du att pansexuella personer inte har samma värde eller förtjänar samma respekt som heterosexuella personer. (Just här "fokuserar jag endast" på pansexuelitet då det är det jag kan tala om med självförtroende och har tolkningsföreträde i, vill inte riskera att yttra mig felaktigt om andra sexualiteter). Jag skulle kunna mata på hur länge som helst just för att det här är ett otroligt viktigt ämne, det råder sån extrem kunskapsbrist bland unga likväl som hos de äldre generationerna. Vi måste införa bättre sexualkunskaper i skolan där vi inte bara lär oss om hur heterosex fungerar, utan där vi informerar om att det finns massvis med sexuella läggningar, och alla är valid. Vi måste lära ungdomar att det är okej att inte vara säker, det är okej att utforska och experimentera med sin läggning så länge en gör det på ett säkert sätt. 

För att summera. Jag är pansexuell, och nej: Jag tänder, tro det eller ej, inte på stekpannor. Fuck alla er som säger något annat. Love wins. 

(bildkälla: www.indiewire.com)

"Being asexual, pansexual, gender fluid, and transgender isn't a new thing. It's just putting a name on a feeling." - någon på pinterest

(bildkälla: någonstans på pinterest)

När du säger att "det finns bara två könsidentiteter" så...

... Nekar du hundratusentals personers existens. Nedvärderar och kränker du transpersoner. Bidrar och stärker du normer som skadar oskyldiga människor. Om du påstår att ingenting utanför man och kvinna existerar kan du varken kalla dig för feminist eller medmänniska. 

Säg att du som läser detta är en cis-person. Du är alltså bekväm med det kön som du tilldelades när du föddes. Säg att du som läser detta är en tjej och du anser att det inte finns flera könsidentiteter bortom man och kvinna. Tänk dig att du varje dag, vart du än gick, skulle bli kallad för kille istället för tjej. Folk skulle använda han/honom som pronomen istället för hon/henne, oavsett hur många gånger du skulle rätta dem. Föreställ dig att till och med dina föräldrar dag för dag, vecka för vecka, år för år skulle kalla dig för kille trots att de vet att du egentligen är en tjej. Att gång på gång behöva rätta folk och trots det bli nekad sin identitet, du kan inte säga att det på något som helst sätt är okej. Om du som precis läst det här stycket (som anser att man och kvinna är det enda som existerar) på något sätt kan sätta dig in i situationen ovan och faktiskt kan ta till dig hur det skulle kännas, om ens bara en smula, så kanske du kan förstå att det är det här du bidrar med när du yttrar din åsikt. Och kom inte och säg att "Sverige är ett fritt land" och därför får du yttra dig hur du vill. För ja, Sverige är ett fritt land, vi har turen att kunna yttra oss tack vare YGL. Men eftersom att YGL är en lag, så är det också möjligt att bryta lagen genom att yttra sin åsikt. 

1 § Varje svensk medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar […] uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.

Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande". Lag (2010:1349) 
(https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/yttrandefrihetsgrundlag-19911469_sfs-1991-1469)

Hur kan du då bryta mot denna grundlag? Jo, genom någonting som heter hets mot folkgrupp. Det är ett hatbrott som innebär att du offentligt sprider uttalanden som hotar eller uttrycker missaktning mot en specifik folkgrupp (i detta fall transpersoner). Visserligen bryter du inte mot lagen endast genom att uttrycka din åsikt om könsidentiteter, men i och med att det kränker hundratusentals personer så skulle jag ändå hålla mig borta från att uttrycka dessa åsikter. Det är väl bättre att vara en bra medmänniska istället? 

(bildkälla: www.indiewire.com)

Varje dag är en kamp

Igår var det internationella kvinnodagen. Och det är väl bra, att alla kvinnor får en dag som de blir uppmärksammade på. Men gå inte runt och gratulera folket, fira det inte, gör det istället till en kamp. Använd den chansen som samhället har gett oss att synas, och gör mer än att bara uppmärksamma att kvinnor faktiskt existerar. Men kom ihåg att inkludera alla kvinnor, cis som trans, kom ihåg att inkludera alla andra kön/ickekön som inte är _man_.

Vi ska inte ta fokuset från kvinnorörelsen, för de har sin egna kamp, utan det här är bara en liten reminder att man och kvinna inte är de enda könen som existerar och de behöver också uppmärksammas. Ha det gött!

(nicke-grozdanovski.blogspot.com)

Lite bröst har väl inte dödat någon?

Jag läste en debattartikel idag. En artikel som, helt ärligt, provocerade mig lite lite grann. Feminism hit och feminism dit. Ena sekunden är den smutskastad, andra sekunden är den hyllad, ni vet hur det är! Hur som helst, min filosofi angående feminism är att det ska finnas bl.a. ekonomisk och social jämlikhet mellan alla kön och ickekön. Svårare än så känner jag att det egentligen inte behöver vara, jag tycker inte heller att manshat gör en till en sämre feminist då allting handlar om strukturer. Manshat handlar om ett strukturellt hat och det är naturligt att hata sina förtryckare då alla män har privilegier som ickemän inte har. Jämför det med ett barn som hatar sina mobbare i skolan, det är samma princip.

Nu var det inte exakt det jag skulle ta upp, MEN, i den här artikeln i alla fall så skriver debattören en lång text om hur feminismen gått för långt etc, sen tar hon upp det här om bröst. Bröst, alla bröst, män som ickemäns är naturliga. Det är en kroppsdel som ibland tack vare mjölkkörtlar även kan ge mat till bebisar. Bortsett från det, fyller alla bröst samma funktioner vilket inte är speciellt många. Att kvinnor/ickemän ibland visar upp sina bröst i sociala medier inte borde vara sättet att bryta normer på tas också upp.

"Att kvinnor och män är olika är ingen nyhet. Så varför ska man försöka ändra på det som som redan finns, och försöka få kvinnliga bröst att bli lika naturligt offentligt som männens?" - på det svarar jag, varför inte? Du skriver att det finns andra sätt att bryta normer på, ja, självklart, absolut. MEN, varför skulle vi _inte_ försöka bryta normen om att typiska "kvinnobröst" endast är något sexuellt som borde gömmas? Genom att försöka bryta normen visar vi inte bara att "kvinnobröst" är lika normala som "manliga bröst", det visar även på att det är vi, och endast vi som bestämmer över våra kroppar.

Varför skulle en vara mindre feminist för att en väljer att lägga upp en/flera bilder där ens bröst inte är undangömda? Varför kopplas nakna bröst till extremfeminism och manshat?

Det är en fråga om sexualisering av kvinno*bröst och när vi ska börja avsexualisera bröst. Varför ska något så simpelt som bröst behöva vara någonting laddat? Så fort en liten nip slip sker är median som eld och lågor, låt för Guds skull inte barnen se, fy skam! Lugn, det är fettklumpar, inga bomber. Jag lovar...  Låt bara varje kvinna* ha makt över sin egen kropp, vill denne inte dölja sina bröst på en bild ska det inte vara nödvändigt men väljer denne att inte lägga ut någon bild på sina bröst är det också helt okej!

Vill ni förresten läsa hela artikeln hittar ni den HÄR!

 

Bildkälla: (decider.com)

 

hbtq+ | att komma ut | hitta sig själv

Jag är en hbtq+ person, på flera plan.. Eller jag passar in i flera "kategorier" kanske är bättre att säga? Jag tror att de flesta personerna i min omkrets vet att jag inte är hetero. Visserligen är det ingenting jag går runt och skyltar om till allt och alla, men det är verkligen inte hemlighet och det har inte varit det sen jag "kom ut" som bi för första gången för några år sedan. Om jag inte minns helt fel så tror jag att jag var 13 eller 14 när jag kom ut för mina vänner och familj; alla var otroligt.. stöttande är fel ordval, men de var förstående kanske. Mina vänner såg det inte alls som en stor grej och har aldrig behandlat mig annorlunda efter det. Mina föräldrar såg det inte heller som en stor grej utan de var mest glada för min skull så jag är medveten om att jag var och är väldigt lyckligt lottad som har föräldrar som var så pass öppensinnade. (åtminstone för olika sexuella läggningar). 

Redan innan jag kom ut visste jag att mina föräldrar inte har någonting som helst emot olika sexuella läggningar, trots det var jag otroligt nervös när jag väl bestämt mig för att jag skulle komma ut som bi. Nu i efterhand tänker jag mycket på hur jag gjorde det och varför jag gjorde det. Ingen har någon som helst skyldighet att komma ut till sina vänner/föräldrar etc. Det är tack vare samhällets cishetero-normer som ungdomar (eller vuxna också för den delen) tvingas gå igenom hela den här "komma ut"-processen. Jag valde att skicka ett sms till mina föräldrar och min syster.. Varför vet jag inte men jag var så nervös så jag började gråta på bussen påväg till skolan strax efter att jag skickat smset... Som sagt. Varför vet jag inte, men jag tror att det kan ha berott på min konflikträdsla, vad de skulle säga osv. Väl hemma sa de inte så mycket, och det var då jag ångrade att jag inte sa de till dem face to face. Men gjort är gjort och efter det rullade livet på som vanligt. 

Efter att jag kom ut så har jag utvecklats väldigt mycket som person, jag har också utbildat mig och lärt mig så mycket mer om hbtq+ personer och communityt som finns. Alla vet väl vad ask.fm är för hemsida? Används mestadels utav ungdomar mellan 13-17 år kanske och har varit en stor success för nättroll. MEN, det finns också en massa bra hbtq+ personer på den sidan, helt vanliga människor som jag har kunnat se upp till och lära mig av, bara under det senaste året. Jag fick lära mig så mycket som skolan inte lär ut, jag fick se och uppleva den här gråskalan som finns mellan det svarta och vita-homosexualitet och heterosexualitet. 

Inte bara det, utan jag lärde mig också mycket om strukturella förtryck, feminism, trans och vad begreppet "kön" egentligen innebär. Det var också i början av förra året, typ under våren som jag började tänka och känna efter om mig själv, ställa de här "livsavgörande frågorna" som vem jag är eller vad jag vill göra. Det visade sig att jag inte hade svar på någonting av det vilket gjorde mig lite ångestfylld. 

Idag vet jag inte riktigt heller vem jag är eller vart jag ligger inom hbtq+ kretsen. Det enda jag vet är att jag är pansexuell och inte cis. Jag har funderat fram och tillbaka och försökt "stämpla" mig med något kön som jag känner kan passa in, och jag har flera gånger trott att det kön stämt in bra på mig. Varför jag har stressat på det och nästan tvingat mig själv till ett kön tror jag beror på mitt kontrollbehov. Att inte veta, eller att inte ha koll på något som mig själv har varit så jävla skrämmande. Därför har jag inte heller kommit ut som trans för särskilt många, jag kom ut till min dåvarande pojkvän när jag började fundera och när jag trodde jag var säker första gången, mest för att jag kände att han "förtjänade" att veta. Det är ingenting jag ångrar att jag gjorde, men jag önskar att jag hade funderat mer på mig själv först. Jag kom också ut för min syster och min närmsta vän. Och man märker hur outbildade människor är inom transämnet, verkligen. Därför har jag den här gången bestämt mig för att jag när väl vet vad/vem jag är så tänker jag ändå inte komma ut till någon så länge ämnet inte kommer på tal. Jag tänker alltså inte hålla det hemligt att jag är trans, men precis som med min sexualitet så tänker jag inte gå omkring och skylta med det för tillfället, definitivt inte innan jag är säker på vem jag är åtminstone. 

Jag vill gärna försöka ta mig upp till Stockholm Pride i år.. Eller någon prideparad över huvud taget, dock vet jag inte riktigt vem jag skulle vilja gå med. Men det är långt kvar till sommaren så det hinner nog mest definitivt att lösa sig!

Vet egentligen kanske inte vad meningen med det här inlägget är, kanske att det är okej att inte veta. Du måste inte sätta en stämpel på dig själv för att passa in i en kategori, du ska inte känna dig tvingad till att komma ut bara för att de flesta i din omgivning antar att du är cis/hetero/mono. Det är OKEJ att vela fram och tillbaka, det är OKEJ att inte passa in någonstans! Det viktigaste är att du är dig själv så mycket som du kan och har möjlighet till. Och ingår du inte i hbtq+ men ändå tagit dig igenom hela inlägget, var medveten om dina privilegier, lyssna på människor med tolkningsföreträde och var en bra ally. Det var nog kanske den meningen jag ville få fram med det här inlägget. Anta inte att personer är de som de ser ut att vara, och anta verkligen inte att alla är cisheteromono. Peace out.

(http://www.vanersborg.se/download/18.62bb710c14c585d815115aca/1427870734601/M%C3%B6jlighetskatalogen.pdf)

Upp