Beatrice!

Två år senare

För två år sedan skrev jag ett inlägg som handlade om att komma ut, mina erfarenheter och mina tankar om allt vad hbtq+ innebar. Jag själv tyckte då att jag var väl påläst och kunde väldigt mycket om ämnet (vilket inte nödvändigtvis var sant), men jag kan ändå titta tillbaka på det inlägget och vara stolt över mig själv. Stolt över engagemanget jag hade (och fortfarande har) att läsa på om ämnet, stolt över att jag spred vidare den kunskapen jag hade då och vågade vara mig själv: Trots att jag kanske inte visste vem jag själv var. 

Jag var väldigt osäker angående min identitet på den tiden, desto mer jag lärde mig om begreppet "trans", desto mer förvirrad blev jag. Just då var jag långt ifrån lika insatt i könsidentiteter, könsroller och könsuttryck som jag är idag. Självklart kan jag inte allt, ingen kan någonsin kunna allt. Men jag har blivit äldre, mognat, och insett att det inte är så jävla viktigt att sätta sig själv i en flik där en måste passa in. På den tiden förstod jag inte det, då hade jag ett betydligt större kontrollbehov än vad jag har idag och tanken på att inte kunna kategorisera sig själv gav mig ångest deluxe. Därför trodde jag att jag inte var cis-kvinna, eftersom att jag inte kunde identifiera mig med att känna/uttrycka mig 100% feminint.

Jag var vilsen i en oändlig värld av olika namn och kategorier, ingen verkade passa mig, men jag försökte övertala mig själv att de passade mig eftersom att jag inte kunde uttrycka mig på något annat sätt. Sedan dess har jag som sagt läst på mer, utforskat nya källor samt läst en sociologikurs på gymnasiet (läraren var inte särskilt bra, men kursmaterialet var helt ok). Helt plötsligt öppnades nya dörrar, hur ens könsidentitet hör ihop med en uttrycker sig själv, hur alla människor har en feminin sida likväl som en maskulin sida. Det var precis det jag behövde höra egentligen, det fanns på papper att du fortfarande kunde vara kvinna även om du ville klä dig i "kill-kläder" eller vise versa, du får uttrycka dig mer maskulint trots att du är kvinna. Jag har aldrig trott på det här med "tjej-kläder" och "kill-kläder", men tanken att uttrycka sig maskulint var fortfarande okänd för mig fram till den här punkten. 

Det gör det också roligt att läsa tillbaka och inse att jag hittat ett nytt lugn i mig själv, inse att mitt självförtroende är tio gånger bättre än vad det var för två år sen, att se utvecklingen och inse att jag fortfarande utvecklas varje dag. Att det här ämnet som varit så viktigt för mig i många år fortfarande är viktigt och kommer antagligen fortsätta vara viktigt resten av mitt liv. Jag vet inte, det här kanske är ett flummigt och osammanhängande inlägg egentligen, jag har alltid haft svårt att formulera mig när det kommer till just det här ämnet eftersom att jag har så otroligt mycket tankar. Oftast går de i ett och jag glömmer bort vad jag hade tänkt skriva i nästa stycke innan jag hunnit färdigt med det första. Men det är trots allt främst för mig själv som jag skriver de här inläggen, just för att jag ska kunna se tillbaka och reflektera över livet (typ)... Och förhoppningsvis sprida ordet vidare till andra människor på vägen. 

Idag kan jag med stolthet säga att jag vet vem jag är, att bli placerad i fack är inte lika viktigt längre för jag kommer ändå bara vara mig själv. Vem orkar bry sig om vad andra tycker?

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas