Beatrice

Spotifylista

Jag lägger ju upp väldigt mycket musik här på min blogg, nya som gamla favoriter eller bara ny musik som jag hittar och tycker om. Såhär på hösten brukar jag främst leta fram ny musik om man jämför med resten av året. Musik är ju det som ofta får mig att bli piggare och gladare när hösten och vintern i övrigt gör mig väldigt deppig och omotiverad. Men jag tänkte att istället för att jag ska lägga upp massvis med olika inlägg med musik så kan jag lika gärna länka min spotifylista så kan de som faktiskt bryr sig och vill ha musiktips gå in och följa den! :)

På senaste tiden har jag känt mig väldigt deppig, jag blir som sagt alltid det under hösten och vintern, jag klarar liksom inte av mörkret och kylan. Men just i år så slog det verkligen till som en käftsmäll, och hösten har knappt börjat ens. Det känns inte jättebra, men jag vet att det bara är tillfälligt.

Att inte veta

Att inte veta vad jag ska göra med mitt liv har aldrig varit någonting som har stört mig eller stressat mig, jag är ung, jag har hela livet på mig att hitta min passion så jag har ingen som helst anledning att stressa. Trots det har jag känt en otrolig stress den senaste tiden, över allt möjligt. Det känns som att dagarna rinner iväg från mig, livet springer ifrån mig och jag hänger bara med utan att veta vad jag vill göra under tiden. 

En av mina arbetskamrater frågade mig här om veckan vad mitt drömjobb var. Jag svarade att jag inte visste, fast jag tror att jag vet. Jag vet att jag har drömmar och ambitioner, men jag har ingen aning om hur jag ska ta mig dit eller hur jag ska kunna uppfylla mina drömmar. Mitt drömjobb sen jag var 12-13 år har varit att bli en kameraman eller producent, jag vill resa och spela in dokumentärfilmer tillsammans med BBC eller något. Sen flera år tillbaka trodde jag att jag efter studenten skulle åka till Australien, ensam, stanna där en månad och under den tiden föra en videodagbok. Jag skulle se hela Australien, dokumentera allt jag såg och gjorde, allt jag lärde mig. Det var det enda i livet som jag var säker på. Tills tiden kom då jag faktiskt skulle ta studenten, utan att jag visste om det hade livet sprungit ifrån mig och där stod jag, bara månader ifrån att ta studenten, och jag hade ingen plan. 

Jag har fortfarande ingen plan, jag känner mig fast. Fast i min livssituation, jag känner mig inte nöjd med situationen jag befinner mig i, men det är egentligen ingenting fel på den. Jag trivs hemma, jag trivs på mitt jobb. Men jag gör inte det jag egentligen vill, för jag vet inte hur. Då känns det som att allt förvandlas till en negativ spiral och jag vet inte hur jag ska ta mig ur den...

En mörk men vacker kväll över Stockholm. Bild tagen av mig för ett par dagar sen.

In this moment

Jag har på senaste tiden lyssnat väldigt mycket på In This Moment och upptäckt allt fler låtar av dem. Jag är fullkomligt KÄR i Maria Brink och hennes röst, den är så unik och hon har sån otrolig power i rösten när hon sjunger, I just love it. Så tänkte tipsa om några av mina favoritlåtar här nedan. Deras låtar är verkligen inte för alla, de har en väldigt egen stil med udda texter osv, men om man gillar sådan typ av musik så är de helt klart en av de bästa i sin genre!

Om mens vore manligt?

(Obs, denna text är mina funderingar skrivna ur ett perspektiv baserat på det samhälle vi lever i idag och kan därför att framstå som tvåkönsnormativ och  transexkluderande. Vänligen ha i åtanke att eventuella transexkluderande påståenden inte är baserade på mina egna tankar och åsikter)

Här sitter jag, uppkrupen i min stol vid mitt skrivbord med en mensvärk som endast kan beskrivas som att någon kör runt med en elvisp i min livmoder. Oh, the joy of being a woman. Tanken slog mig här om dagen när jag tittade på en av Clara Henrys videos. Clara, mensdrottningen, en stolt kvinna som stolt vågar prata om mens och alla dess för- och nackdelar, trots mensens tabu. Det som slog mig då, den tanken, var hur världen skulle se ut om vi vände på allting som har med mens att göra. Tänk om mens "drabbade" män istället för kvinnor? Tänk om det vore ännu en del av machokulturen att få mens? Tänk hur annorlunda samhället skulle se ut då...

För det första så skulle mensskydd definitivt vara gratis om mens var något associerat till patriarkatet, eller så hade det åtminstone varit billigare än vad det är idag. Clara Henry räknade ur i en video som hon publicerade 2013 att hon under sin livstid skulle behöva betala ungefär 56 000 kr endast på att ha mens, femtiosextusen kronor för att blöda och ha ont en gång i månaden, ca 40 år av sitt liv. Och då räknade Henry endast kostnaden för mensskydd och p-piller. Dock går det åt betydligt mycket mer pengar under mensveckan för att t.ex. lindra huvudvärk, mensvärk, ryggvärk, sötsug och andra cravings som ofta uppstår under veckan en har mens. Skulle mensen då drabba män istället för kvinnor, hade staten säkerligen vilja göra mensen så bra som möjligt för de stackars männen. 

Samtalsämnet "mens" och allt som hör till hade högst troligen inte varit ett tabubelagt ämne att tala om. Idag är sexualkunskapen i skolorna undermålig (för att underdriva), när jag skulle ha sexualkunskap i typ sjuan så fick vi lära oss den ytliga anatomin på män och kvinnors genitalier och så fick vi lära oss att man skulle använda kondom under samlag, typ. När jag i åttan eller nian besökte vår lokala ungdomsmottagning tillsammans med resten av klassen delades vi upp i två grupper (tjejer och killar separerade såklart) och så fick vi se bilder på hur olika könssjukdomar kunde se ut och lära oss att det var därför vi skulle använda kondom under samlag. Jag har även för mig att vi fick en varsin gratis kondom när vi gick därifrån... Hur som helst, allt som vi fick höra och lära oss om den kvinnliga anatomin var någonstans kopplat till män, på ett eller annat sätt. Det ska inte behöva se ut så i skolorna, man ska kunna utbilda unga tjejer och killar om hur båda kropparna fungerar, hur mens fungerar och så vidare. Vi ska inte behöva lära oss sådant genom att generat googla om det är normalt att ha grövre flytningar innan mensen startar. Vi ska inte behöva googla för att försäkra oss om att vi inte är konstiga som inte fått mens trots att vi fyllt 16, 17 eller 18 år. Det är sådana saker som faktiskt är viktiga att lära ut i skolorna, och jag är säker på att undervisningen hade varit bättre om män hade fått mens. Undervisningen kanske inte hade varit bättre för just kvinnor, men männen hade säkerligen lärt sig mer om mens i skolan än vad jag någonsin lärt mig. 

Tänk hur många fler ursäkter som skulle finnas till pojkar och mäns beteende mot kvinnor. Strunt i "boys will be boys", nu skulle de även ha mensvärk, PMS och huvudvärk att skylla på. "Ja, Erik kanske sa dumma saker till dig, men du får ju faktiskt tänka på att han har pms". Mens hade gett machokulturen ytterligare ursäkter att bete sig som as (mer än vanligt lol), tjejer hade inte haft en chans att försvara sig... Om något så tror jag att patriarkatet skulle kunna växa sig starkare om de haft mens till sin fördel.

Kanske är det bättre att det är kvinnor/personer med livmoder som drabbas av mens i alla fall, det är en kamp för sig att normalisera mens, men jag tror att den kampen är lättare att ta än vad den hade varit om mens varit patriarkalt. Vi har kommit så långt redan nu, titta på Clara Henry till exempel, hon har skrivit en hel bok dedikerad åt mens och den är populär världen över. Så nog går det att göra förändring, trots att vi har en lång väg kvar.

 

 

Stödja ett företag trots grundarens problematik?

Igår kväll scrollade jag igenom facebook, precis som jag brukar göra, och kom över en tråd i en grupp. Gruppen handlade om veganska skönhetsprodukter och i det här inlägget så undrade personen i fråga om hen hade fått hem en fake-produkt från Jeffree Star. Diskussionen om huruvida produkten var fake eller inte började bra men spårade snabbt ur märkte jag. Jag är själv inte särskilt insatt i Jeffree Star eller hans produkter, men jag såg några intressanta kommentarer som fick mig att börja tänka. Det som fick diskussionen att spåra ur var någon som kommenterade något i stil med "Du kanske inte bör köpa produkter från en rasist". Shitstorm, säger jag bara, det är helt otroligt hur snabbt den kommentaren kunde få det hela att spåra ur. 

Istället för att hjälpa personen i fråga som skapat inlägget så gick det över till att klanka ner på de som stöttade Jeffree Star samtidigt som de var veganer, eller så försökte några försvara sig och sa att man inte var rasist bara för att man gillar hans produkter. Det som chockerade mig mest var dock hur vissa faktiskt jämställde rasism med veganism, och positiva erfarenheter av en smink produkt med att vara rasist. Jag förstår verkligen inte hur vissa kunde ställa de två mot varandra?

I alla fall, jag kände bara att hela diskussionen väckte något i mig och jag var tvungen att få ur mina åsikter och klargöra hur jag ser på ämnet. Som tur var så hade trådskaparen redan stängt av kommentarerna när jag såg inlägget, så det var ingen idé att diskutera i själva gruppen och försöka diskutera med extremister. Så... vart ska jag börja?

För det första; alla Jeffree Star-produkter är (så vitt jag har förstått på den research jag har gjort) 100% veganska och CF. Det är helt fantastiskt! Jag är inte vegan själv, men jag har börjat tänka mer på produkterna jag köper. Vart de kommer ifrån och om de är CF/veganska eller inte, så att hans kollektioner är veganska är suveränt. Huruvida arbetsförhållandena hos de som framställer produkterna och arbetar för företaget som Jeffree Star Cosmetics är etiska eller inte... Det är en annan fråga som jag inte har något svar på, utan vi får hoppas på det bästa. 

För det andra; Jeffree har ett rykte för att ha betett sig rasistiskt, uttryckt sig rasistiskt regelbundet under flera års tid. Han har ett rykte av att vara ett as med andra ord, hans beteende är aldrig någonting jag skulle försöka stödja eller försvara. Allt sådant beteende är vidrigt, punkt slut. 

Däremot; så är Jeffree Star Cosmetics ett företag. Ett företag kan inte, eller ska inte borde jag kanske säga, ha eller yttra åsikter om de ämnen som inte har med företaget att göra, så som till exempel rasism (i det här fallet). Ja, företaget är grundat av en person med vidriga grundvärderingar. Ja, grundaren av företaget med de vidriga grundvärderingarna tjänar pengar på de produkter som säljs. Nej, du är inte rasist för att du stödjer ett företag vars grundare uttryckt sig rasistiskt/problematiskt. Och nej, det är inte fel att gilla/ogilla en person pga dennes åsikter men samtidigt ogilla/gilla det content som t.ex. musik/smink/kläder/filmer som personen släpper. Självklart kan du göra det personliga valet att inte vilja stödja företaget pga grundaren också, då är även det helt okej! Båda delarna är så himla okej. Ingen vinner på att argumentera om vem som har rätt eller fel, vem som är den bättre personen etc. Det är lönlöst.

Har den här texten varit logisk? Jag tror det, jag hoppas det. Hur som helst så var det lite tankar och åsikter som jag behövde få ur mig... Håller ni med mig i det som skrivits? Eller har ni en helt annan syn på det hela? Let me know!

 

två månader efter studenten

Nämen hej... här ekar det tomt. Senast jag skrev så hade jag tolv dagar kvar till studenten, idag är det två månader sen jag tog studenten. Hur galet är inte det? Jag har funderat väldigt mycket på vart tiden har tagit vägen, för det känns inte som att jag har gjort särskilt mycket den här sommaren, ändå har tiden bara flugit iväg. Så, vad händer i mitt liv egentligen nu när jag klivit in i "vuxenvärlden"? 

Till att börja med så jobbar jag för tillfället mellan 3-5 dagar i veckan på ett café här i Hallsta där jag bor, jag trivs väldigt bra och jobbar med härliga människor men har faktiskt en telefonintervju till ett annat jobb på fredag! Det känns spännande och väldigt nervöst. Går jag vidare från telefonintervjun och det går bra på den slutliga intervjun så börjar jag redan den 18 september vilket känns super! Det blir inte så mycket mer spännande just på jobb-fronten, jag har valt att inte söka vidare till någon högskoleutbildning då jag fortfarande inte har någon aning om vad jag skulle vilja utbilda mig till, därför känns det bra att jag har ett jobb med möjlighet till ett nytt jobb. De är väldigt olika varandra men båda har med kundservice att göra, att bemöta kunder vilket är någonting jag tycker är otroligt kul. Jag tycker om att jobba och möta andra människor! 

Jag har börjat känna mig mer och mer vuxen, eftersom att jag har en inkomst (inte särskilt hög, men det är fortfarande en inkomst) så jag har börjat spara mina pengar och planerat hur jag ska använda dem. Det första jag gjorde med mina sparade pengar (både från jobb och studentpengar) var att köpa en dator för 11000 kronor. Det sved i plånboken måste jag medge, det är första gången jag köpt något för en så stor summa med helt egna pengar. Mitt nästa mål är att börja spara pengar så att jag kan tatuera mig samt att spara pengar till en resa. Jag har ännu inte gjort den kända "studentresan", men jag skulle väldigt gärna åka till Amsterdam nästa år och turista där. Jag är ju delvis holländare och jag har släktingar där så jag har besökt Holland/Amsterdam ett par gånger, men jag har aldrig varit där som turist, så jag skulle bland annat vilja besöka Anne Frank-museet... Förhoppningsvis kan jag åka med min pojkvän efter att han har tagit studenten, men det krävs en del planering och det är bra att börja planera i tid. 

Det är ungefär det som har hänt sen jag tog studenten och det om jag har tänkt på angående min framtid. Jag har tänkt länge att jag ska börja blogga igen men det känns som att mina dagarna är så enformiga nu för tiden. Dessutom har jag faktiskt hållit mitt nyårslöfte och skrivit dagbok varje dag i år, då får jag liksom ut mina tankar/känslor där och då försvinner inspirationen till att blogga lite granna. Men jag tycker samtidigt att det är väldigt kul, och jag tycker det är viktigt att skriva en del nu när jag inte går i skolan så att man "behåller" den goda skrivkunskapen som man hade i skolan. Det kanske är lite nördigt, men jag gillar att skriva och jag tycker det är viktigt att skriva med bra och korrekt språk/grammatik, trots att det bara är på en blogg! 

Vi får väl se hur regelbunden uppdatering det blir här framöver, jag ska göra mitt bästa, även om jag nästintill inte har några läsare hahah.

Älskade ES14C <3

12 dagar innan studenten

Det känns.. Surrealistiskt, otroligt surrealistiskt, att det om så lite som tolv dagar är min tur att springa ut, åka flak och sjunga att jag har tagit studenten. Jag tänker tillbaka till när jag skulle sluta nian, hur det DÅ var ett sånt stort steg för mig. Att börja gymnasiet kändes på den tiden så himla långt borta, det var läskigt att lämna sin gamla skola, sina gamla vänner och sin stad. För mig var rena tanken att gå i skolan i en annan stad så sjukt läskig, men idag känns det hur naturligt som helst. Men nu står jag här igen, snart ska jag lämna skolan igen. Den enda skillnaden är att jag den här gången inte förflyttar mig från en skola till en annan utan nu flyttas jag ut i vuxenlivet. Skolan är liksom slut "på riktigt", förutsatt att jag inte pluggar vidare på högskola. Men plugga vidare är ingenting jag ska göra nu på en gång, och därför skrämmer studenten livet ur mig.

När det var kanske 140 dagar till studenten började alla bli exalterade och räknade ner dagarna, även jag var otroligt exalterad och såg fram emot dagen. Det kändes som att "äntligen är det min tur". Nu är det inte ens två veckor kvar tills det är min tur, och nu är jag inte alls lika exalterad som jag var i början. Självklart ska det bli roligt, jag tror att jag kommer ha helt galet kul och att det kommer bli en dag värd att minnas. Men jag vill ändå inte, jag vill inte bli vuxen, jag vill inte lämna den trygghet som skolan gav mig. Jag hanterar inte stora förändringar särskilt bra, särskilt inte de som jag inte har någon kontroll över. Jag gillar inte att mina rutiner ändras allt för mycket och nu ska helt plötsligt en tolv (!!) år lång rutin försvinna över en natt, bara sådär... Den tanken ger mig lite ångest och får mig att vilja gråta hahah.

Jag vet inte om det är "normalt" att känna såhär? Eller är det bara jag som är konstig och allmänt emotionellt instabil hahah? Det skulle inte förvåna mig om det är vad det är.. För jag blir verkligen så emotionell när jag tänker på att this is the end av min skoltid, så himla surrealistiskt.

Men men.. jag ska se till att njuta den sista tiden jag har kvar, även om jag inte har några ordinarie lektioner kvar. Alla kurser är slut och jag har gjort allt som behöver göras, nu är det bara det roliga kvar som klädshow, studentkampen och lite sånt. Så jag ska verkligen se till att ha KUL den sista tiden! 

Kroppsångest och hat

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte önskade att min mage alltid såg ut såhär; platt och slät utan ansträngning eller utan att jag behöver "spänna in" den. Ingen liten utstickande nedre del av buken, bara platt. Jag ser mig själv i spegeln och inser att detta är helt absurt. Den här magen skriker efter mat, den här magen är resultatet av gårdagens dåliga kost. Jag åt lite frukt, lite godis och drack massa te/vatten för att jag var sjuk, jag åt ingen ordentlig måltid under hela dagen. Under tiden som jag tar bilderna är jag så hungrig att jag har ont i magen. Ändå drar jag mig en extra minut för att äta frukost. Varför vet jag inte, för jag kommer fortfarande att vara smal? Men magen kommer inte att vara platt som en planka.

Det går knappt att beskriva hur arg och besviken jag blir på mig själv när jag får dessa tankar om min kropp, för jag vet att det som jag tänker och känner över min mage inte är mitt fel. Det är samhällets fuckade skönhetsideal som säger åt mig att min buk inte får puta ut lite efter att jag har ätit, det är skönhetsidealen som säger att jag konstant måste ha en mage som inte ser ut att ha ätit någonting på dagar. Det är inpräntat i min skalle sen jag var liten, jag måste vara smal, jag måste vara smal, jag MÅSTE vara smal! Samtidigt har jag i hela mitt liv få höra av vänner, släkt och familj att "du är så smal och fin" eller "du skulle ju kunna bli modell som är så lång och smal" eller "du är jättefin i den där klänningen du som är så smal". You name it, I've heard it. På ett sätt eller ett annat har jag tagit åt mig av de många positiva och negativa grejerna som både sägs och skrivs när man är "tillräckligt" smal för att samhället ska gilla en.

Visst, det är inget fel med att vara smal, oavsett hur smal en är. Men det är heller inget fel med att vara tjock. Tjock är inte = ful, det är verkligen inte det. Jag har aldrig "sett ner" på en människa för att den har varit kraftigare eller tjockare, ändå är jag rädd för att bli den om jag inte kan "behålla" min smalhet. Återigen för att samhället har så fruktansvärt bisarra ideal att jag blir mörkrädd. Egentligen har jag tur, för jag kritiseras aldrig av samhället, jag "hyllas" bara. Det är därför jag är så rädd att bli av med det, en vill ju inte bli sedd som ful eller äcklig. 

Den här synen är inte hälsosam någonstans, den är verkligen inte det. Så fort jag får såna här infall och stressar upp mig över min kropp/mage så blir jag genast så arg på mig själv att det leder till ännu mer självhat. Det är en ond cirkel och det läskiga är att det nog finns allt för många som kan känna igen sig och har samma tankar om sig själva. Kvinnor omringas av hat, hatet från män, samhället, andra kvinnor eller sig själva. Det måste få ett slut någon jävla gång! Jag vill inte att mina barn ska växa upp omringade av samma har som jag har gjort (och fortfarande gör). Jag vill inte att de ska känna behovet att ha den absolut plattaste magen bara för att bli accepterad av samhället. 

Jag vill inte hata min kropp och jag vill inte vara obekväm i den, jag försöker att älska den, vara snäll mot den och tänka positivt om den. Men det är inte alltid det går...

Veggie life

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om att jag ville börja äta mer vegetariskt, jag började använda veganska/icke djurtestade produkter och försökte i allmänhet tänka på vad jag åt. Jag höll det "vegetariska tänket" väldigt bra under en period, lite sämre vissa dagar och jag åt alltid det som serverades hemma, men jämt när jag åt ute så såg jag till att äta vegetariskt och det kändes riktigt bra! Efter en tid började jag till och med få lite skuldkänslor när jag skulle äta kött, det var verkligen den märkligaste känslan för mig, jag har ju alltid ätit kött? Men när de känslorna började komma så tog jag mig en tankeställare, och i samma veva skulle jag även skriva en uppgift i samhällskunskap där två av riksdagens partier skulle debattera emot varandra. Passande nog valde jag Miljöpartiet och att debattera om djurförsök, det ledde naturligtvis på att jag läste på mer om djur, djurhållning osv.

Jag är inte dum. Självklart har jag sedan tidigare vetat om att köttindustrin är full med skit, trots att den kanske är bättre än i andra länder. Och trots att det kanske berört mig så har jag inte tagit åt mig på riktigt. Det gjorde jag nu, jag blev rent ut sagt förbannad när jag började läsa om onödiga djurförsök och hur den djurhållningen såg ut och insåg att köttindustrin fan inte är bättre. Det skapar också onödigt lidande för djuren och till vilken nytta egentligen? Vilken nytta har jag av att äta kött mer än anledningen att det är gott? När jag satt där och läste på kunde jag inte komma på något bra svar på den frågan, och då var det egentligen bestämt. Jag skulle sluta äta kött. 

Dock bestämde jag mig för att börja min "vegetariska livsstil" först efter påsklovet, så att jag dels skulle hinna kolla upp lite recept, olika produkter där jag kan få i mig protein, vitaminer etc. Men även för att jag inte ville skapa stress för mina föräldrar att fixa ny påsklunch till mig sådär i sista minuten. När jag hade tagit det här beslutet så pratade jag med mina föräldrar och de tyckte att det var en bra idé men att det var mitt ansvar att komma på maträtter om det nu skulle börja lagas dubbelt med mat. Nu är det onsdag, andra dagen efter påsklovet och jag har helt slutat äta kött. Det känns bra, trots att det endast gått två dagar.

Egentligen bör jag kanske inte säga att jag är vegetarian, för det är inte helt sant. Jag äter fortfarande ägg och mejeriprodukter vilket tekniskt sett skulle göra mig till lakto-ovo vegetarian. Men jag äter fortfarande fisk och skaldjur vilket tekniskt sett gör mig till pesco-vegetarian. Först var jag orolig över att jag skulle bli sedd som en "hycklare" bara för att jag fortfarande äter fisk och skaldjur, för jag tyckte personligen att det var väldigt mycket dubbelmoral i det hela. Men alla jag pratade med tyckte tvärt om, att det var bra att jag började i en ände och sen om jag vill ta bort fisken i framtiden så kan jag göra det, det var ingenting fel med det. Jag förstår dem, och jag tycker själv det känns skönt att ta ett steg i taget, men jag kan fortfarande inte låta bli att se dubbelmoralen i det hela. För, vad är det som gör att jag värderar en kossas eller en gris liv över en fisk? De är väl egentligen lika mycket värda, eller? Men som sagt, jag ska inte göra en stor grej av det hela, för egentligen så är det inte en stor grej. Det är bara det att det krävs lite extra anpassning och planering när man lever i en familj med flera personer som äter kött och jag ska vara den enda som inte gör det. Därför hade jag lite tankar som jag kände kunde vara bra att skriva av sig. 

Jahapp, sista dagen på påsklovet. Det har gått så fruktansvärt fort men samtidigt så känns det skönt att komma tillbaka till skolan och rutinerna, kommer ju även allt närmare studenten! Min påsk spenderades med familj och släkt, vi åt påsklunch här hemma och sen följde jag lite spontant med ut till Gittan och red ett pass på henne. Det blev första ridpasset för oss två och det kunde faktiskt inte ha gått bättre!

Gittan är inte i toppform i dagsläget, hon var/är lite för tunn, omusklad och något obalanserad. Det är inte riktigt den typ av häst som jag är van vid att rida så jag hade inga större förväntningar eftersom att vi inte känner varandra än heller. Jag jobbade främst på volter för att få henne mjuk för att kunna ställa henne, hon är betydligt lättare att jobba med i högervarvet vilket är synd då jag är något svagare i min vänstersida precis som hon. Men som sagt så jobbade jag främst med bjudning och ställning, körde mest i trav men det blev ändå ett rejält ridpass och jag var helt slut efteråt. Hon har trots allt bara stått i stallet i en vecka så det finns mycket nytt att kolla på, så det var inte alltid så enkelt att hålla henne koncentrerad på mig! Fick hjälp under hela ridpasset av min kusins kompis, Hanna. Hon har verkligen ett skarpt öga för häst och ryttare och hon var även otroligt duktig på att förklara saker och ting, jättekul att rida för henne! Jag ska ut till stallet imorgon också, min plan är att rida övergångar för att få Gittan lite kvickare och mer fram för skänkeln samt för att hålla henne fokuserad på mig. Vi får se om det är vad som sker eller om min kusin har några andra planer, vi har inte hunnit sätta oss ner och göra upp en träningsplan än så hon kanske har någonting annat i tanken. Det är ju trots allt hennes häst, så vi får se!

Min kväll idag spenderades också i stallet, dock på ridskolan denna gång. Det kändes skönt att komma tillbaka dit, hade min bebis Fredde och det kändes skönt att få köra ett pass på en häst som man känner någorlunda bra i alla fall. Kvällens pass kändes både bra och dåligt, det allra mesta gick bra och hade en okej känsla genom hela timmen men Fredde var relativt stel i vänstersidan samtidigt som han gärna gick som en banan åt höger. Så det kändes jobbigt att hitta en balans mellan de två sidorna då jag var tvungen att jobba på två helt olika sätt. Han var även väldigt måndagspigg så när vi skulle galoppera "klockan" på mittvolten blev han himla glad och därmed rätt så stark, hahah. Jag hade träningsvärk kvar sen i lördags så jag lär ha svårt att komma upp ur sängen imorgon, men jag hoppas kunna träna bort något av träningsvärken imorgon!

Den här veckan kommer alltså bjuda på en hel del häst, men det är verkligen ingenting som jag grämer mig över. Tvärtom så hade jag inte haft någonting emot att få in lite mer häst i vardagen! Men ska ju faktiskt hopptävla på söndag också så det är ju alltid någonting! Jag känner mig så otroligt glad över hela hästsituationen som jag "hux flux" har hamnat i, allting har gått så fort och det är nästan lite svårt att ta in. Hästar är sådana fantastiska djur och jag blir så lycklig och lugn när jag är ute i stallet så jag tror verkligen att det här kommer bli bra för mig!

Jag hoppas på bättre väder imorgon, "tyvärr" finns det bara paddock i stallet där Gittan står, så någon snöstorm vill jag inte ha!

Hästlycka!

Som många säkert vet (eller kanske inte) så har jag ridit i en ofantligt massa år, jag kommer faktiskt inte ens ihåg längre hur gammal jag var när jag började. Majoriteten av mitt liv så har jag i alla fall ridit regelbundet på olika ridskolor, någon gång har jag ridit lite extra, följt med kompisar till stallet osv, men jag har aldrig ridit "på riktigt" utanför ridskolan. Under perioder försökte jag leta efter en medryttarhäst, men just då fungerade det inte, dels hade jag inte körkort så det var svårt för mig att ta mig ut till olika stall själv. Men dels så vill väldigt många att deras medryttare ska betala en viss summa pengar i månaden, pengar som jag tyvärr inte hade. Så någon medryttarhäst blev det inte för min del. 

Lyckligtvis har jag en kusin som också är hästintresserad, så när jag var yngre pratades det om att hon i framtiden skulle köpa häst och då skulle jag såklart få hjälpa till att rida den. På den tiden kändes det i och för sig rätt så overkligt att hon någon dag skulle skaffa häst, det kändes så fruktansvärt långt borta. Men så fick jag ett meddelande för ett par veckor sedan från min kusin, hon hade börjat kika runt på häst. Ingenting var skrivet i sten än, men det kanske skulle åkas runt på några provridningar och så bara för att titta på lite olika hästar. Fick frågan om jag fortfarande skulle vara intresserad av att rida och träna om hon skaffade häst, svaret var självklart ja! Jag tänkte att det nog skulle ta ett tag innan man hittade rätt häst, så jag försökte att inte ta ut min lycka i förskott (vilket var VÄLDIGT svårt kan jag meddela). Bara en vecka senare ungefär kom ett annat meddelande, min kusin hade hittat en häst som hon skulle åka och kolla på. Hallelujah, det här var hästen "vi" skulle ha, jag bara visste det, trots att jag åter igen försökte att inte ta ut min lycka i förskott. Men jag gick verkligen in med inställningen att hästen som vi skulle åka och kolla på samt provrida skulle bli hästen som vi hämtar hem. 

Och tro på fan att den magkänslan var rätt. Förra tisdagen var vi nere i Gamleby och provred, idag gick hon igen vet. besiktningen och är nu påväg hem. Lyckan är total, det känns så overkligt samtidigt som jag är såååå taggad! Hästen är ett sto vid namn Afrodite, eller "Gittan" som hon kallas, född 2002. Ett arabiskt halvblod så det är ett litet krutpaket! Förhoppningsvis ska jag åka ut till stallet imorgon eftermiddag efter att jag kommit hem från min käre pojkvän, bara för att hälsa lite och göra mig "bekant" i stallet, kika runt lite liksom. Men jag är grymt förväntansfull på hur jag kommer utvecklas med den här hästen samtidigt som jag rider på ridskola, det kommer ge mig så många mer timmar i stallet, något som jag längtat efter i så många års tid. Jag bryr mig inte ens om hur ofta jag kommer få rida, jag är så glad att jag kommer ha möjligheten att hjälpa till, även om det bara skulle gälla mockning, fodring eller in- och utsläpp, så länge det ger mig en anledning att vara i stallet hahah! Som sagt, spännande är det!

En bild från min instagram från provridningen, där min kusin rider. Hur fin häst är det inte?! Men det finns ändå en hel del att träna på!

Stockholm i chock

Det blir så otroligt overkligt när det sker i ens eget land, och på så pass nära håll. Man hör av sig till vänner, nära och kära. Jag anser personligen att jag haft en väldig tur. Hade det här varit vilken vecka som helst skulle jag ha tagit tåget till Stockholm för att åka till min pojkvän, men istället var det bestämt att jag ska dit imorgon, med bil dessutom. Så det är extremt läskigt att tänka att jag kunde varit fast mitt i skiten när TC och kollektivtrafiken stängdes ner. Jag har också haft otrolig tur att mina nära och kära är oskadda, men det sätter en i chock lite granna. Har under eftermiddagen följt attentatet live hemma i soffan, det är väldigt mycket som är oklart fortfarande. Polisen har ingen misstänkt och exakta uppgifter om antal skadade eller dödade finns inte. Så det är viktigt att vi är källkritiska, tänk på att inte sprida alla rykten som uppstår utan lyssna på den infon som kommer från polisen.

Men som sagt, det blir så overkligt nu när såna här saker sker på nära håll. Det är klart att det är hemskt det som har hänt, men vi bör tänka på att vi är relativt lyckligt lottade om vi jämför med de senaste attentaten i Syrien, Frankrike och Belgien. Det är ännu inte självklart att det är just ett terrordåd som det handlar om, det finns fortfarande flera andra möjligheter till vad det kan vara. Oavsett vilket typ av brott som det handlar om så är det hemskt och det har minst sagt satt Stockholm och Sverige i chock. 

Ta hand om varandra och lyssna som sagt på polisens uttalanden, ta inte rykten för sanning. I nuläget kan vi inte göra mer än att vänta på vidare utredning, vilket i och för sig kan vara positivt också. Det betyder ändå att saker och ting börjar lugna ner sig. 

Min styrka inom ridsporten

Jag har hållit på med hästar och ridsport längre än vad jag kan komma ihåg, men jag brukar säga att jag hållit på i ungefär tio år. Det är mer än hälften av mitt liv! Under de här tio åren har jag såklart utvecklats enormt som ryttare, både fysiskt i min ridning men även mentalt. Den mentala delen främst under det senaste året. För sen jag var liten så har jag lidit av enorm prestationsångest, samtidigt som jag alltid varit otroligt tävlingsinriktad, och de två går som ni förstår inte särskilt bra ihop med varandra. Så alla aktiviteter jag höll på med när jag var liten, simning, dans och även lite lite fotboll, det var saker som jag endast höll på med för skojs skull, jag hade aldrig något intresse av att tävla inom sporten.

Jag har fått återberättat för mig att när jag gick i simning som liten så ville mina tränare att jag skulle börja tävla för att jag var duktig men så att jag skulle utvecklas ytterligare, det ville jag absolut inte göra så vad var min lösning? Jo jag slutade med simsport. Och den mentaliteten har förföljt mig sedan dess, när jag började hänga i stallet och började rida så blev det min frizon. Jag förstod inte hur någon i hela friden skulle kunna tävla, för mig var det endast en kul grej. Just inom ridsporten har jag aldrig heller tillåtit mig själv att vara positiv, jag har aldrig tänkt för mig själv att "fan vad bra jag är på det här" utan det har alltid varit "helt okej" trots att jag gjort en tydlig utveckling genom åren. Anledningen till att jag aldrig tillåtit mig själv att tänka på mig själv som duktig är för att det skulle sätta större press på mig i min ridning, om jag började bli duktig skulle jag behöva börja tävla och det ville jag ju absolut inte göra! Jag har därför heller aldrig kunnat tagit åt mig när andra har gett mig komplimanger för min ridning eller sagt att jag är duktig på det ena eller det andra, men det är någonting som verkligen har förändrats hos mig under det senaste året. Och det är jag otroligt glad över!

I augusti förra året började jag rida i Surahammars Ryttarförening, eller SURF som de så fint kallar det, och där fick jag mig verkligen en ögonöppnare! Tidigare har jag ridit relativt privat på en pytteliten ridskola för en och samma ridlärare, sedan flyttade vi till en annan ridskola med nya hästar men jag red fortfarande för samma tränare. Jag vantrivdes verkligen i det stallet som vi flyttade till, jag älskade hästarna (vissa av dem) och jag älskade min lilla ridgrupp. Men resten kändes inte bra, jag hade ångest varje gång jag skulle ha stalltjänst och jag ville absolut inte komma dit för olika aktiviteter som skulle vara roliga. Trots det ville jag inte byta till en ny ridskola, för den ridgruppen och den ridläraren som jag hade då var min comfortzone och jag var rädd att om jag skulle byta så skulle jag bli kritiserad på ett helt annat sätt. Människor kanske skulle kolla snett på mig för att jag inte var lika rutinerad som dem och jag lät min rädsla och prestationsångest ta över.

Men oj vad glad jag är nu i efterhand att jag bytte. Jag skickade iväg ett mejl till SURF där jag berättade lite om mig själv och min ridvana och frågade om de hade någon grupp som de trodde skulle passa mig. Jag fick svar samma dag och det bestämdes snabbt att jag skulle komma och provrida i deras måndagsgrupp 19.15. Kort och gott, jag provred en gång och sen blev jag kvar där! Aldrig i hela mitt liv har jag fått ett sånt bra första intryck som jag fick på det stället, det kändes helt fantastiskt. Redan efter några veckor började jag acceptera mig själv som en duktig ryttare, något som förut inte ens fanns på kartan. 

Och efter dagens ridpass så kan jag stå här och vara bekväm med att säga att jag är just en duktig ryttare! Jag är absolut inte den bästa eller den mest rutinerade, men jag har ett par egenskaper som är otroligt viktiga inom ridningen och som jag är riktigt stolt över. För det första så har jag otroligt bra balans, under alla år som jag har ridit har jag endast ramlat av TRE gånger! Tack vare att jag har sån god balans så har det gjort mig väldigt orädd, heta/starka hästar är ingenting som skrämmer mig och jag har heller aldrig varit hopprädd eller rädd för att ramla av. Lite rodeo ser jag endast som en utmaning och jag ser nästan fram emot nästa gång jag ramlar av! ;) Jag har även fått sagt till mig att jag är oerhört lugn när jag sitter i sadeln, trots att jag sitter på en häst som är extremt pigg/het/framåt så lyckas jag lugna ner och samla hästen och låter den alltså inte springa iväg. Det är något som har sjunkit in i mig nu sen jag började på SURF. Och alla de här egenskaperna som gör mig till en god ryttare har alltid funnits där, men jag har aldrig sett det som något speciellt och jag har aldrig sett mig själv som duktig trots att jag alltid haft de egenskaper som krävs för att kunna utvecklas till en bra ryttare.

Därför är jag så stolt över mig själv och den personliga utvecklingen som jag har gjort. Det har mig så långt att jag till och med har anmält mig till min allra första hopptävling! För mig är det en galet stor grej, det är ingen stor tävling (endast klubbtävling) och så vitt jag vet kommer det inte delas ut något pris, men jag har anmält mig och det är det viktigaste. Det är dessutom med favoriten Fredde och vi kommer hoppa en bana på 60cm, det kändes som en bra mellanhöjd för en debut. Så vem vet vart den här resan kommer ta mig här näst? Jag kommer absolut att fortsätta rida i Sura och om jag har tur kanske jag kan hitta en medryttarhäst som jag kan utvecklas ytterligare på. Oavsett vad så är jag exalterad för hur min mentalitet kommer att utvecklas och förändras!

Vilken personlig utveckling är du mest stolt över?

Världens bästa Fredde <3

5 saker

Hittade en lista på en blogg som jag tänkte kunde vara rolig att svara på, i brist på annat!

 

5 saker du gjort den här veckan: 

Varit i stallet, pluggat, lyssnat på musik, jobbat på mitt gymnasiearbete och kollat på Glee

5 klädesplagg du inte skulle tacka nej till:

Ett par nya converse/sneakers, ett par mjukisbyxor, en vårjacka, ett par jeans och kanske en ny bikini

5 materiella saker i din närhet just nu:

Min mobil, mina hörlurar, ett glas, en ljuslykta och en fjärrkontroll

 

 

5 saker du saknar just nu:

Min pojkvän (klyschigt men sant), sommaren, att åka utomlands, att inte känna mig stressad och att sitta uppe mitt i natten och prata med en älskad person

5 maträtter du aldrig tröttnar på:

Grillad halloumi med pommes, surkålssoppa, vegetarisk sushi, ceasarsallad (med tofu ist för kyckling) och tacos

5 positiva saker som har hänt den här veckan:

Det gick bra i stallet i måndags, jag fick bra betyg på en inlämningsuppgift, jag var ledig i måndags, jag fick lite pengar igår och jag har slutat vid lunch igår/idag

 

5 tankar som ofta snurrar i ditt huvud:

"Varför gjorde jag sådär?", "Den här låten äger", "Vad ska jag göra med mitt liv?", "Varför???" och "Hur???". Nej, egentligen tänker jag väl mycket mer, men det här sammanfattar mig i alla fall ganska bra, hahah.

5 ord du använder alldeles för ofta:

Fuck, typ, liksom, palla, lol, ugh. (Finns otroooooligt många då jag aldrig håller tyst)

5 saker du ser fram emot:

Studenten (!!!!), helgen, att jobba i sommar, min allra första hopptävling den 23/4, framtiden in general

5 låtar som aldrig kommer gå ur tiden:

Queen - Bohemian Rhapsody
Aerosmith - Dream on
Gary Moore - Still got the Blues
Metallica - The Unforgiven
Prince - Purple Rain

Million Eyes

"Drowning I'm drowning in that clown's mask

To make you laugh at my thousand flaws

Alone when I'm all alone I take my smile off

But your heartless words have left me scars"

 

Det är hjärnspökena som är svårast att ta sig ifrån eller att kontrollera. Allt känns fel och man hör inget annat än negativa kommentarer om sig själv. Hjärnan skapar ångest som får en att känna sig ännu mer värdelös. Alla kommer vi in i dessa svackor, ibland är det svårare att ta sig ur dem och ibland är det enklare. Men det känns annorlunda den här gången, det känns som att någon knäppte på en lampknapp i hjärnan och det plockade fram någonting hos mig som jag försökt att trycka bort i många, många års tid. Det skrämmer mig, det känns inte som jag. Det känns inte som den jag vill vara, samtidigt som det känns så tryggt. Det känns som att jag äntligen kan ta kontroll, för det är allt som betyder någonting, att ha kontroll.

Är jag dum som bara vill ha kontroll? Det är väl inte så konstigt? För det är ju allt som spelar någon roll, då spelar det väl ingen roll vad jag gör för att få kontroll? Eller är det en helt irrationell tanke? Jag tycker inte det. Så länge jag vet vad jag vill så gör det väl ingen skillnad? Fast... vet jag verkligen vad jag vill? Jag vet inte. Jag tror det. Det är svårt att tänka när det känns som att man har en tio kilos sten över bröstkorgen.